- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
II:266

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilh. Aug. Detl. von Braun - Wilh. Aug. Detl. von Braun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

266

Af förebråelser v. Braun fick emottaga, smärtade honom
kanske ingen djupare än den att han var lat. Arbetets
ära var honom helig, och det första som, enligt
hans tanka, borde finna ett rättvist erkännande,
var menniskans verksamhet. Äfven då man af honom
fordrade att vara rolig, mörknade hans panna, och
man kunde under sådana "misstag på person" tydligt
läsa i det melankoliska leende som då öfverflög
hans läppar: hoppa, flina och kom din nästa att
skratta, du har ju af allmänheten tagit städja som
rolighetsminister. Påminnelserna om denna "hans
mission" kunde ibland försätta honom i mindre godt
lynne, som kan ses af dessa utgjutelser i ett för
öfrigt gladt bref: "Du skrubbar eftertryckligt, och
kanske icke utan skäl, upp mig för min lättja. Men
du känner icke mitt lynne. Du och hela verlden
tror mig vara en glad, yster rummelkult, och dock
kan jag försäkra dig att intet misstag kan vara
större. Jag tviflar mycket på att det i hela vår digra
rimmareskara finnes någon dystrare, än jag. Dagar,
veckor, ja månader kunna förgå, utan att det är mig
möjligt att företaga något annat, än sucka och pusta
under de qval som "mjeltsjukans svartalf" förorsakar
mig. Mitt hjerta, af naturen känsligt och varmt,
har f att alldeles för många kännbara knuffar, att
någonsin mera kunna blifva gladt. Härtill har väl
äfven bidragit att jag för mycket offrat på nöjets
altare; förförelsen har dock sökt mig åtminstone lika
mycket, som jag förförelsen. Visserligen ett klent
försvar, men det får gälla för hvad det kan. Att med
ett sådant lynne kunna vara en flitig författare i
den glada genren är, som jag hoppas du nu tillräckligt
inser, någonting alldeles omöjligt. Dock, och detta är
min största förbannelse, måste jag hyckla en glädje,
som jag icke känner, för att kunna lif när a mig;
ty samma stund jag folie på det orådet att visa mig
sådan jag är, finge jag svälta ihjäl, det är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:59:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bortgang/b0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free