- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
II:272

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilh. Aug. Detl. von Braun - Wilh. Aug. Detl. von Braun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

272

rättelsen om - - - om - - .- den evigt oförgätligas
död. Död? Store Gud? Död? Ännu, under vissa ögonblick
af min djupa, stumma förtviflan, söker jag att inbilla
mig, att jag plågas af en grym, en ryslig dröm -
men ve! ve! der ligger ju dödsposten framför mig. De
stumma orden, nu nästan utplånade af mina tårar,
förjaga den tröstande villan och återföra mig, arme,
till den förskräckliga verkligheten. Hon är död,
Hon som var mig tusen gånger dyrbarare än någonting
annat i hela Guds verld. Hon är död, denna fromma,
milda, älskande varelse, vid hvars första åsyn jag
fattades af den mäktigaste känsla, som någonsin rört
sig i mitt hjerta, och som under ett tiotal af år
icke af några förnuftsskäl låtit sig betvingas. Nu,
när den djupt begråtna återvändt till den himmel, dit
hon alltid hörde genom sin oskuld och sin englarena
dygd - nu eger jag mod att högt uttala hvad jag under
långa år sökt att dölj a inom mitt bröst: ja, jag
älskade Henne ömt, outsägligt och trofast. Hon var
min första, min enda kärlek. Inseende omöjligheten
att någonsin få kalla Henne min, kämpade jag många
och svåra strider med mig sjelf, för att vinna kraft,
att, äfven inför Henne, lägga band på mitt hjerta, af
naturen Ömt och passioneradt. Jag älskade både henne
och hedern för mycket, för att vilja försöka eller ens
önska att fästa hennes öde vid mitt, som, det insåg
jag, aldrig kunde blifva ljust eller afundsvärdt. En
hård nödvändighet fordrade skoningslöst uppoffrandet
af min ädlaste, renaste böjelse. Jag kastade mig i
hvirfveln af ett stormande lif, för att kunna glömma
Henne-, men det ovärdiga försöket var dock alltid
fåfängt. Under alla mina bättre stunder återvände
tanken, varm och innerlig som fordom, till henne
och jag fortfor beständigt att älska henne af hela
min själ, ehuru ingen hoppets stjerna lyste på min
framtids mörka himmel. Och huru var det väl möjligt
att icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:59:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bortgang/b0276.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free