- Project Runeberg -  Anteckningar om bortgångne samtida /
II:273

(1859-1861) [MARC] Author: Carl August Adlersparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilh. Aug. Detl. von Braun - Wilh. Aug. Detl. von Braun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

273

älska detta milda väsende, som icke lefde
för något annat an det g öda j som aldrig vetat hvad
en ond tanke var?

"Leende syntes hon gå, som en engel emellan de
andra, Skämta ibland och trösta ibland och förlika
och lugna".

Jag såg upp till henne, såsom till en varelse af
högre och ädlare natur, och vid hennes sida kände
äfven jag mig god, lyftad - och sof rad från jordiskt
slagg. Ehuru försämrad i verldens skola, kände jag
mig alltid inför henne blyg, som en novis. Så stor
är oskuldens makt! En ogillande blick från henne
fruktade jag högst af allt. Men ack l hur mild och
Öfverseende var hon icke!

Och nu är detta varma hjerta kallt, dessa milda ögon
brustna, dessa ljuft leende läppar slutna! Barmhertige
Gud! Hvarför kunde icke jag blifva offret? Hvarföre
skörda henne i fulla blomman af ungdom, skönhet^och
helsa? - - Den sorg jag känner kan endast förliknas
vid modershjertats. Således vill jag icke en gång
bjuda till att trösta. - Ack! jag är ju tröstlös
sjelf, och nära att digna under den djupaste smärta
jag känt under ett helt lif. Den högsta tröst
härnere är dock att få gråta ut. När den första,
häftiga saknaden hunnit att något lägga sig, skall
jag hasta till BjÖrnegården. Vi skola der tala om den
aflidna och blanda vå)ra tårar tillsammans - det är
ändå en tröst, om också bitter. Troget vill jag dela
Fasters sorg och blifva en öm, en älskande son; ty nu,
sedan hon bortgått, kan jag ju kalla henne min. Ja,
jag skall hasta till Råda kyrkogård att återfinna
min brud. Om jag måst förtiga min kärlek, eger jag
dock nu rättighet att öppet uttala min sorg. Ja,
hon är min – hon lefver i mitt minne, lefver i min
saknad. Ack! säkert ser hon ned till mig från sin
himmel, ty varmare slog dock intet hjerta på jorden
för henne, än mitt. Om jag än ej yp-

18

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:59:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bortgang/b0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free