Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilh. Aug. Detl. von Braun - Wilh. Aug. Detl. von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
att denna sinnlighet är förfinad, och, fastän till
sitt resultat densamma som den djuriska, mera att anse
som den högsta potensen af ömsesidiga kärleksbevis,
än som ett tillfredsställande af en rå naturdrift. Ett
fullkomligt ägande, ett så väl andligt som kroppsligt
Öfverlåtande är således kärlekens enda, oåterkalleliga
fordran, och blir denna ej tillfredsställd i båda
dessa afseenden, blir den af yttre orsaker omöjlig att
vinna, så skall med tiden antingen kärleken förgå,
eller ock faller man som ett offer för de känslor
man. ej mäktar att bestrida. Detta sednare inträffar
dock sällan annorstädes än i Lafon-taines romaner;
ty mestadels vaknar förnuftet ur den dvala hvari det
blifvit insöfdt, och man finner styrka och kraft i
den nämnde omöjligheten - och i sina minnen från de
"dar, då morgonens dagg låg på lifvet qvar". Men
icke bör man klandra denna benägenhet for sinnenas
tillfredsställande; så länge menniskan har sin
andel af djuret är den naturlig; men man bör tacka
Skaparen som härmed förenat en andlig njutning,
och af båda dessa njutningar bildat ött lyckgörande
och förtjusande helt - kärleken. Schiller har
på något ställe en tanke till stöd för min sats:
"att den som ej kan alstra (machen) en menniska, ej
heller kan älska någon" - och om dessa ords sanning
är jag fullkomligt öfvertygad. - - - Detta är min
theori eller min filosofi i den vägen. Men vare nog
talad! om kärleken, som mamsell Bremer lika sannt
som naivt kallar för: "den Ijufva, visa galenskap".
Nå välkommen åter på Guds "gulnade" jord! Efter
den bekantskap jag gjort med "JEgirs döttrar, så
förefalla de mig lika ostadiga som Evas, och jag anser
den lyckligast som slipper att vaggas i deras mjuka,
men förrädiska sköte. Deras gröna lockar, hvita pannor
och mystiska sång hafva icke något lockande för mig,
utan betraktar jag hellre en liten "engelinna" af
kött och blod, med lockar gula och ögon blå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
