| I:tillägnan |
Till
Du började en gång dina historiska föreläsningar sålunda: Ett fritt och ädelt folk, som det svenska, kan aldrig för ofta påminnas om sina ärorika minnen; det lyfter och lifvar fosterlandskänslan, det lär oss att älska det förflutna och uppmanar oss att hedra vår egen tid. Det var samtidigt härmed som du sjöng om ditt fädernesland:
"Ett fattigt land, men rikt på ädla sinnen;
Dess enda skatt (den växer evigt ny)
Är tro och kraft och stora hjelteminnen;
Men guld bär blott dess himmels aftonsky."
Till ett bevis att jag tagit fasta på dina ofvan anförda ord och att de funnit genklang i mitt bröst, anhåller jag nu att få öfverlemna dig dessa anteckningar. Jag har vågat att tillegna dig dem, såsom en gärd af min högaktning for läraren och af min orubbliga tillgifvenhet för den mångbepröfvade vännen.
