Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl XII, Herkules och Gustav Mattson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är så ilsken, så när jag vaknar ibland om
mornarna, när jag har supit, så har jag fickorna fulla
med krås och halva strupar. Och fällkniven är
alltid våt. Nu börjar jag kasta ut själv!
Och därmed gick han in i köket och började
kasta ut norrlänningar. Han kastade ut dem
genom fönster och dörrar utan åtskillnad och utan
att öppna fönster eller dörrar, så att han förstörde
för många fler riksdaler dörrposter och
fönsterbågar än glasrutor.
Och när norrlänningarna blev utkastade, så
var det bara näsorna, som tog i backen, för något
annat hann inte komma ner, förrän han var ute
på gården och började valsa med dem igen. Han
hade tagit dem som de satt på stolarna eller stog
emot väggarna eller var oppe i dansen.
De försökte förstås försvara sig, men efter en
liten momang fanns det inga blad kvar på knivarna
och inga lock på snusdosorna. Och var Gustav
Mattson gick fram, så rörde han armarna så här,
så här, och det blev en gång efter honom, en gång
så bred, så de kunde ha kört med par efter honom.
Och ute på gården fanns där en gammal
uttorkad brunn. Där kastade han ner sexton stycken,
för där fanns inte rum för flera. Och det kan både
kapten Söderbom och Andersson och Engström
förstå, att det måtte ha varit en helsikes trängsel
åtminstone på bottnen i den brunnen.
Men nu är det så, att när en börjar slåss och
har framgång och medgång och tur så blir en mer
och mer opplivad. Det vet jag väl själv ifrån
Hamburg och Lübeck och Genua för resten, när jag var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
