Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osarkrak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vingpennor skär man de starkaste tafsarna för
fiskkrokar. Man kan lyfta en karl i dem.
Och stundom roar det mig än att lägga mig
i en skreva på den yttersta kobben, vifta med en
måsvinge och ropa trrrrrr, trrrrrr så det
smattrar över havet.
Han lärde mig krypa ur en kajak i dyning,
att skära snöblock till hus och att göra en stark
rem av ett helt sälskinn och att bereda den, men
den proceduren talar jag helst icke om.
Och så reste han till Grönland.
När han kom hem igen, åtföljdes han av
Osarkrak, och om honom har han berättat, det jag nu
går att skriva.
Själv har han tydligen ansett det betydelselöst
i jämförelse med annat som han upplevat. Men
det gör icke jag, och det är därför jag vill rädda
det från glömskan. Vi kunna ju kalla min
sagesman Knud.
När han levt ett år med polareskimåerna, jagat
björn, valross, säl och ren med dem, deltagit i
val- och narvalsmord och dåsat med dem under
den långa polarnatten, kom hemlängtan med
rodnaden, som bebådade vårsolen bakom de
snötäckta fjällen och glaciärerna. Han började göra
förberedelser för hemresan. Det gällde att sätta
slädarna i gott stånd, utvälja hundar och ordna
tusen viktiga småsaker.
Knuds vän Osarkrak, en vilde på 25 år, hade
flera dagar gått i djupa tankar. De hade lärt sig
bli goda vänner. De hade tillsammans i hundslädar
sökt framtränga så långt norrut som möjligt, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
