Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från mitt liv i Tvärhamn - Studentmössan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
LUDVIG NORDSTRÖM
hånfullt sitt verk och oss. En kanna huvun för en halv
dags blodig möda, det var allt, det var »som gammalt
i världen» — men det var inte mycket förnuft däri!
Vinddrivna galeaser och slätskonare susade förbi som
grå jättespöken och ankrade på sundet, natten kom
med slagregn, marken blöttes upp, och bäckar
strömmade ur berget, träden jämrade, flögarna gnisslade,
och sjön sprutade ända upp på sjöbotaken, skullarna
blevo obeboeliga, kölden tilltog, hotellet var stängt,
och ett, tu, tre föll det snö över hav och skär: Månen
gick upp grön och rund och lyste på ett
nordpols-landskap.
Då längtade jag bort från alltsammans. Staden med
lysande butiksfönster och varma hem, kafésorl och
orkester steg upp för mitt minne, och som alltid hände
det även nu, att ödet tog saken i sin hand.
Redaktionssekreteraren i stadens ena tidning blev
sjuk, och det kom telefonbud efter mig. Jag packade
min koffert och reste, snön yrde, och i bodarna stodo
hamnborna och viftade.
— Adjö, Nordström!. Adjö, adjö! Glöm int hamna!
Adjö! Adjö!
Och så for jag. Hem till kulturen igen, från den
oefterrättliga naturen, som jag engång för sex månar
sen trodde på, men från vilken jag nu blivit botad.
XIV.
Och så gingo åren.
Fästmön grät en stump, och sen var det bra igen.
Och jag svor lite över min fördömda tanklöshet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
