Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från mitt liv i Tvärhamn - Strömmingen står på grundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
LUDVIG NORDSTRÖM
udden, då lågo där grundbåtarna, ej med relingen
släpande i vattnet, nej, glittrande av pärlstänk från
rodden, men lättflytande och tomma som då de foro.
Hamnen var stilla, röken lyfte sig ur skorstenarna
mot morgonhimlen.
Dig tackade jag, min Gud!
Och gubben log och jäntorna logo, och den syndarn
som sett strömmingen möre på grundet i går afse,
den armade boneckarn, nog blev han värmd av ord,
blick och minspel.
Moster med händerna i kors på magen, och
gam-Brita, med händerna i sidorna, stodo i svalan på var
sin sida om min sittande svarta pudel Jimblom
Pudel-kvist Esq, när vi lade till vid bryggan.
— Jo! sade gam-Brita. Det var det vi sa! Int na
ha dom fått! Int hundre strömminger ens, görtarma
därdenen! Tjänlit at’am! Tjänlit at lidlinga, som vet
bättre än gamfalke!
Tungan tittade vid vart ord hastigt fram på var
sida om den sista tanden, och inne i ansiktets rynknät
krällde de slemmiga ögonen som tånglakar i solnätet
på sandbottnen nerom bryggan.
Det stod ingen strömming på grundet! Strömmingen
visste bättre än ungdomen. Han tänkte som gamfalke.
Strömmingen och gamfalke voro äldst i gåle.
Först på tisdag skulle han komma på grundet, för
då var Jaxmäss och då var skötroddens tid, och då
skulle han komma. Ty det hade gamla tecken bestämt,
och gamla tecken, det var Guds finger på havet.
Se, solen hon ler över vandrande vågorna och stiger
mot zenit!
När det blev kväll, tindrade stjärnhimlen naken med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
