Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från mitt liv i Tvärhamn - Min sista notdräkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
LUDVIG NORDSTRÖM
Och på vattnet gick mångatan som gungande fotspår
fram till oss, och det lyste ett dödssken omkring oss.
— Se! ropade fästmannen och pekade ut. Ett rött
sken stack fram om uddarna, och då blossade en eld
ute på havet.
— Nu gå lotsarna ut! sade fästmannen. Ut till
skeppet som låg utanpå!
Där slocknade redan månen, begravd som en
cigarrspets i aska, där vacklade skeppets bloss som en gnista
i snöyran, och där strök lotslanternan fram med fart.
— Kom närmare! ropade de borta på stranden, och
vi sågo dem röra sig, höljda av snö. Snart hade vi
hunnit varann, nu sprungo vi ut i vattnet, som kändes
ljumt mot den isiga luften, vågorna prässade med sin
tyngd och sökte lyfta oss, men vi hade gripit fast i
noten och piskade vattnet till skum och halade och
halade.
Och nu var notkilen i land!
Ivriga stodo vi i ring, men gubbarna reste sig och
sade stilla:
— Inte ett liv!
— Inte ett endaste liv! Mer än en halvfjärding sill!
Vad skulle vi ut i snöyran för?
Utan annat än ett förfluget skällsord då och då
halade vi noten i båten, där is och snö täckte allt, och
embarkerade. Vi satte segel och jag tog styråran.
Blöt och halvnaken satt jag där överhöljd av den
mjuka snön och styrde båten med de lågmält pratande
fiskrarna hem till hamnen. Ljusen i stugorna glimmade
fram, havsdånet försvagades, ödsligheten utan
människoliv förvandlades i ödslighet med människoliv. Och
vi gledo in under bodens båtskjulstak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
