Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Herrans nasir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOTTENHAVSFISKARE
6 7
Lata, avundsjuka, hatfulla och njutningslystna grävde
de i alla fall ur allt detta siam en liten pärla, och det
var den oerhördaste självkänsla, som bara tyvärr
gjorde, att de aldrig kunde samsas med några, och
när så brännvinet släpptes på deras känslors
kvarnhjul, malde stenarna eld och gnistor.
Först vände sig gubbarna mot varandra och
pojkarna mot varandra, men snart sjönk minnet av
familjeband i glömska, och nu kom det värsta hatet i luften,
hatet mot eget kött, och där stod far mot son, bror
mot bror.
Därnäst övergick det till de utomvarande gamla
arvfienderna, bönderna. Det var lördagskväll, och nu
skulle dansas.
— Opp till byn och kniven i bönnren! vrålade
struparna.
— Opp efter brännvin hos käringaset! hördes
andra rop.
Uppe i byn bodde nämligen i en enslig stuga en
gumma, som bedrev lönnkrögeri; och nu begav sig
skaran, skrikande, vrålande, hickande, stupande,
spelande, dansande och sjungande uppför backen till bys.
Ångerman stod i skuggan på lotsgården och såg
tåget passera. I spetsen skrek bönhållaren, som var
den gamle båtsman Järn, och i eftertruppen raglade
en spelman och gned fiol.
Och över alltsammans hängde Guds eviga himmel,
som en opp- och nervänd blomsteräng, en spegelbild
i ett blanksvart vatten, och en av de miljoner blommor
som speglades där var jorden — men vilken?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
