Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Herrans nasir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOTTENHAVSFISKARE 6 7
— Ut, ohyra! skrek han, med ett ansikte så likblekt,
att det brann som en fosforkula i mörkret, och
pojkarna stodo på huvudet i trappan.
De tassade bort och det blev tyst.
Johanna hade hjärtat i strupen, så rädd var hon,
ty nu hörde hon rösten för tredje gången, och hon
hade sett det fosforescerande ansiktet.
När Ångerman kom i sängen, skälvde han som ett
löv.
— Är du sjuk, Ångerman? frågade hon oroligt.
— Jag är sint! svarade han, och så lågo de tysta
en stund. Och jag är nog så farlig, då jag blir sint!
tillade han, varefter det åter tegs.
— Du säg, det blir gifte då, Ångerman! hördes
i mörkret till slut.
— Det säj jag! svarades, och sen blev det tyst
igen; inte långt därefter blevo de gifta.
IX.
Därmed var Ångerman upptagen i hamn och stod
från första stund bland de främsta. Men ännu saknade
han gård och grund. Nu tog därför något nytt vid, och
det var husbygget; och med den saken förknippades
en del.
Ovan har fiendskapen mellan fiskrarna och
bönderna vidrörts, och denna fiendskap hade sin
grundorsak i de förras praktiskt taget rättslösa ställning
gentemot de senare. Bonden ägde nämligen allt:
jorden, där stugan stod och ofta stugan själv, ur hans
timmerskog köptes båtvirket, fiskerätten var hans, och
av allt detta kom, att han kunde pressa fiskaren med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
