Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Herrans nasir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
drog havet upp i en kritande vit våg, och när molnet
kom över ön, föll skogen på näsan och det darrade
i rönnarna så man kände hur ångesten steg,
kapellhuven gnällde till, fast det var alldeles dödsstilla ännu,
och vattnet på sundet hade med ens blivit tjockt och
blankt som blåbärsgröt. Undrande släppte de
vidskepliga fiskrarna, vad de hade i händerna, och vände
ansiktena mot himlen, och alla voro de blå i synen,
luften vart mörkare och mörkare, husen blevo nästan
som vita spöken, men det enda gula molnet kom
närmare och närmare som en olycka.
Ångerman ensam satt oberörd i sin båt och stenade
sina skotar.
Med ens upphörde varje yttring av liv, själva
drivkraften sögs ur alla föremål, och varje sak inom
synhåll blev som ett genomskinligt skal, molnet gick rätt
över hamn med god fart, luften isade till och blev tunn
och svår att andas, men inte ett blad, inte ett strå
rördes, alla människor stodo som saltstoder i mörkret,
sundet var nu svart, men längst bort i väster låg en
vit rand, som växte, där blänkte klar himmel fram
över bergen, och man hörde under molnet som ett
susande, ett brusande, ett brummande av en argsint
gubbröst.
Och nu stod molnet stilla, tvekade liksom, hela
naturen darrade, men så återtog det kursen och
försvann som en blixt bakom skären.
Bleka sågo fiskrarna på varann.
— Skrömt! mumlade de och drogo sig in i
stugorna, men Ångerman hade ingenting märkt, där han
satt i båten; och nu var han redo att ro på sjön med
skötarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
