Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Herrans nasir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1,32
LUDVIG NORDSTRÖM
bara kroppen, vräkande allt sitt gamla pä honom,
och sedan göra honom till syndabock och försonare
av sin egen forntid, i mening, tycktes det rentav, som
skulle med honom allt sjukt och uselt, allt skamligt
och brottsligt sänkas i natt och död och glömska.
Men just i det draget, då gubben förlorat allt, var
det höst, och hamnlaget skulle en afton ut på grundet.
En sommargäst hade på eftermiddagen skänkt gubben
en konjaksrest, och gubben tog den med i båten ut
på havet.
Båtarna lade sig i linje därute på grundet, natten
föll, och månen gick upp. Dess glans vidgade sig i
ring utom ring, så att hela havet tycktes inneslutet i
en jätteryssja med glödande kopparband och maskor.
Då satte Ångerman buteljen mot den eldröda
mån-flatan och drack, och av den häftiga hettan i blodet
väcktes allt hans forna jag upp från det döda.
Hela hans liv seglade förbi honom, och med
vanmaktens skum otn läpparna kommenderade han pigan att
ro båten framför hela skötsättningslinjen.
När så båten låg där, glidande upp och ner på
dyningen i det starka månljuset, som gjorde allt
synligt, knäppte han ner byxorna och kiev upp i
akter-stammen, lyfte sin knutna hand mot båtarna och skrek
några oartikulerade ljud, varefter han vände sin
blottade bakdel mot hela hamnlaget och gjorde sitt tarv.
Pigan grät och bannade om vartannat och fick hast
att ro undan, men alla hamnborna reste sig i månskenet
och pekade med utsträckta händer på den vita fläcken,
som roddes bort över havet, och skreko högljutt:
— Och si! Och si! Herrans nasir!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
