Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Storgrundsfiskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 2
LUDVIG NORDSTRÖM
Man vaknade i alla båtarna, halade upp ankarlinan,
knöt på sig vaxduksförkläna, och så bar det till att
ro upp.
Måsen kom nu sättande, gud vet varifrån, och det
hade blivit som ett rött sår i det gula vid horisonten.
Där bulnade solen fram, mulen, suddig och omornad.
Båten längst ut blev allt tyngre. Det syntes skimra
över relingen. Marmen, som halade, halade så tungt.
— Ha du na, Johan? sade Ångerman.
— Tomsköt gå tyngst! svarade drängen och halade,
så att svetten stod av pannan och droppade ner.
Hardin kom seglande från kanten. Sköthögen var
stor och bländande i solglimret, ty där låg strömming
fullt.
De andra blevo så småningom färdiga med sitt
och satte segel, och snart låg grundet öde och tomt
med sina vågors brus.
III.
üumrnan Ångerman med glasögon på nosen och
händerna i sidorna stod på utbryggan, och ett
strömmingskar hade hon rullat ut, och katten satt vid hennes
fötter spinnande.
Hardins seglade förbi.
— Är I rent sanklast? sade gumman avundsjukt.
— Det ruge1 fäll, men det är int mer än en tie
kagger.
— Räck fäll det! Ha vore fische?
— Vet int. Tro knappt. Lyste int så.
Båten kom vid uddarna och sakta upp till bryggan.
1 Ruge — le sig, se ul.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
