Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke stått ut. Och när mina välvilliga värdar på
eftermiddagen slaktade en ren och proppade i mig några
koppar buljong med bottensats av renhår och allt
annat som man aldrig skall forska om, icke ens då
det gäller ett kök med Escoffier som kock, fyllde
återstående kaviteter i min stackars kropp med renkött
och renmärg med riven lever och började på ny kula
med kaffe och renost, var renosten fortfarande det
enda som genom sin pikanta syrlighet och raffinerade
lukt hindrade ett Mont Peléeutbrott. Jag låg till sängs
ett dygn efteråt och pinades av smärtsamma drömmar
som en piga i lövsprickningstiden — fast av helt
annan art. Men jag hade vunnit lapparnas hjärtan.
Tjugu år senare berättade jag vid en festmiddag
hos Hjalmar Lundbohm i Kiruna om dessa kval för
min vän Johan Turi, lappen, vargdödaren och
författaren, som tillfälligtvis kommit på besök och
naturligtvis inbjöds att avsmaka den raffinerade
herrskapsmaten vid bordet, fast han säkert föredragit köket.
Han fann intet märkvärdigt i min relation utom att
jag mått illa efteråt. Men han syntes tankspridd, ty
han fann att det här inte dugde att hugga in på maten
med slidkniven som vid ett renkok, utan han sökte
efterapa mitt sätt att sköta kniv och gaffel. Men hans
eljest säkra öga bedrog honom den gången. Han
nedlade ett fruktansvärt och ofta resultatlöst arbete på
att balansera köttstyckena på knivspetsen, där han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
