Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nåväl, jag ägde min gamla Uppsalafrack, tung och
vit av punsch.
— Men du måste ha chapeau claque, sade
Vallentin och vi gingo tillsammans till Leja och köpte en
sådan hatt åt mig.
När man fällde ihop denna hatt, skulle man passa
på att lägga sina vita handskar emellan vecken. Sedan
fick man behandla hatten hur man ville.
Gud, vad jag kände mig elegant den gång jag fick
sjunga smålandsvisor för kung Oscar II. Jag sjöng
vilt ur hjärtat, omusikaliskt, hemskt, och jag såg
antagligen vansinnig ut. Kungen såg inte vänlig ut.
Han ansåg mig vara bakom flötet — ty sådana visor
hade ingen av det furstehuset någonsin hört förut.
Men det var följande, jag ville komma till. Jag
flyttade så småningom till Grisslehamn och i min
packning fanns efter något år min gamla chapeau
claque. Där hemma hade jag ju ingen användning för
den utan skänkte den till min gamle vän Kalle
Andersson, xylografen. Han anammade den som en
uppenbarelse och använde den att skrämma bönder med.
Han visade dem dess flata konstruktion och plötsligt
rörde han på fjädern. Pannkakan blev en hatt och
bonden slog baklänges av förskräckelse.
Jag tänker på mig själv. Hur löjlig måste jag inte
sett ut i dessa stora sällskap, en ung student,
tjugufem år, i frack med chapeau claque under vänstra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
