Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Låt mig bjuda er hem till mig på middag och ni
skall få peveronata. Min fru kan laga den.»
Och vi kommo till en förtjusande middag. Han
kände till min svaghet för Korsikas banditväsen och
vendetta. När vi kommo in i hans lilla våning, som
var belägen i ett hus från 800-talet, var hans första
åtgärd att skänka mig en dubbelpistol med
ammunition. Den hade tillhört hans gamle svärfar, före detta
gendarm och deltagare i fransk-tyska kriget 1870—71.
Hans bekantskap fingo vi även göra och hans sons,
en man som tjänstgjort i kolonialarmén under kriget,
befordrats till kapten och var chevalier de la Légion
d’honneur. Nu hade han blivit bonde igen, odlade sin
täppa och sitt vin och verkade ganska kultiverad. Men
vad Sverige var, visste han icke.
Jag blev rörd över monsieur Juliens gåva, fast jag
inte visste, vad jag skulle göra med ammunitionen.
»Man kan aldrig veta, vad man råkar ut för», sade
Julien. »Men ni måste betala mig en sous för
pistolen! Man bör aldrig skänka bort ett vapen om man
inte vill bli ovänner.»
Han fick sin sous och pistolen ligger nu på min
bokhylla.
Peveronatan passade mig utmärkt, ty den bestod
mest av peppar och vitlök, kryddor som jag håller
särskilt på. Det var en underbar måltid som stämning
betraktad och gubben Ristori’s hembrända var delikat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
