Jag tror på dem som bor i en gård
och bryter mark.
De tar sin kraft ur närande jord,
och de gör jorden stark.
Jag misstror dem som söker i nöd
ett fjärran hem.
De gläder så få, och bara sin art.
Men jag är en av dem.
Förr stryker nog som herrelös hund
min svultna själ
misstänksamt skygg kring bommade hus
och fryser ynkligt ihjäl,
än länkas fast att vakta sin gård
i ärligt kall
och höja mot hemlöst vandringspack
ett övertygelsens skall.
Jag ser dem dra över hed och myr
som drömmen vill.
Jag vet jag är blod av deras blod.
Vad tjänar jag då till?
