Kring vår vagga böljade mjuka som sjögräs
genomskinliga vattenandar, ogripbara.
Tidlöst lyckliga vilade vi i vindlöst djup.
Vem slet oss bort ur vårt hem?
Som virvlande bubblor susade vi mot dagern,
som glimmande silverfiskar gled vi i blygrått hav.
Så stod vi med drypande hår på stranden en morgon
i ett främmande land.
Aldrig hittar vi hem.
Vi vandrar fram som i dröm.
Våra fuktiga, dunkla ögon är skygga för solen.
Våra svala och milda händer är skygga att handla.
Våra flytande, vikande själar är skygga att älska.
De slingrar sig som ormar för allt svidande hett...
Vi går som i dröm, vår värld är skum.
Vårt fjärran svala leende är hälsning från vår faders rike,
där portarna välver sig av glasgrönt vatten -
portarna till evig vila.
