Åklagaren
Till er först, ni som tror er oskuldsfulla,
ni lata!
En tung börda binder ni åt er själva,
tyngre än grova brott och tyngre än jorden orkar.
Över er skulden för allt ont som inte hindrades!
Över er skulden för allt gott som inte gjordes!
En tung börda! För er skull
går världen under.
Kör
Av vårt eget hjärta blev vi uteglömda.
Vid dess branta murar är vårt läger i natten.
Vi är de från livet till skendöd dömda,
törstande i dvala efter källornas vatten.
Armarna slingrar vi hårt om våra knän,
stelnade av spänning och inte av vila.
Över murens krön vajar friska trän.
Under deras rötter hör vi källorna sila.
Där är vårt liv. Där är vår själ.
Du som kommer straffande, vad gör du för att lossa oss?
Vet du vägen in, då är allting väl.
Men går vi bort från källorna, ska ökenstormen krossa oss.
För inga krukor till de heta torra munnarna!
Aldrig ska vi lyfta våra händer till handling,
aldrig - tills vi dricker ur de innersta brunnarna.
Vid vårt hjärtas murar vill vi vänta förvandling.
Solo
Du ropar. Inom mig ekar
svagt ett svar,
men djupt i alla mina delar
är ovilja kvar.
Någon är det, en ensam
av allt mitt folk,
villig att tjäna dig, ropare,
som kämpe och tolk.
Men se, jag är rädd för överfall
i själens värld
och mest för de starkas enfald,
som segrar med svärd.
Låt du min mångfald långsamt
få läkas ihop,
så kanske en dag var droppe blod kan svara ditt rop!
Hur oövervinnelig vore den
i självklar tro,
som hann få växa sig samman till en
i mognande ro.
Hur maktlöst från hans levande hud
föll dagens damm.
Hur mäktig i tystnad gled han
ur stora buller fram.
Koral
Allt som är spritt och delat
det längtar att bli helat
och ber om trohet än.
Du lever mitt ibland oss.
Ja, fast vår tvekan band oss,
så var du, Herre, gömd i den.
