Över kärvt rött vin böjs tunga pannor.
Det är inte av vin de är tunga.
Det vin som löser våra tankar som mest,
det löser minst vår tunga.
Som en hemlig glöd och en offereld
är kärvt rött vin.
Jag ensam vet, för vilka makter
den röken stiger fin.
Jag ensam vet, ur vilka världar
jag hämtar mitt rus.
Var och en stirrar förbi de andra
och lyssnar till fjärran sus.
Var och en höjer sitt glas mot ting,
som ingen av de andra ser,
i mörka land, där jubel och klagan
knappt har mening mer.
Så höjer jag här mitt röda vin,
min offerglöd i lönn,
mot en smärta som är min och som liknar mest
den eviga förtärande blåsten från sjön.
