Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 Bender.
Dniestern stannade inom sina bräddar och det blef ingen
öfversvämning af. Det var liksom floden icke vågat angripa hjelten
från norden. Äfven de oförnuftiga djuren tycktes, så trodde
några, känna ett inflytande af hans utmärkta personlighet. I
lägret funnos nämligen en hop tama hjortar. Man såg dessa
alltid följa konungen på hans vandringar och sedermera lägga
sig utanför hans tält, likasom kände äfven de, hvem det var,
åt hvilken de skulle egna sin hyllning.
Redan förut hade turkarne om Carl XII ganska höga
föreställningar. Hos dem, liksom hos de flesta råare folk, ansågos
frikostighet och mod vara de högsta dygder; och dessa hade
de aldrig hört omtalas i så hög grad, som hos den svenska
konungen. Sägnerna om hans kämpabragder hade nämligen
från mun till mun vandrat kring bela Europa och för många
år sedan framträngt äfven till Turkiet. Nu hade ban också
sjelf kommit dit; väl i den djupaste olycka, dock med den mest
slösande frikostighet, det mest obetvingliga mod, och med en
personlighet, som nödvändigt måste hänföra det turkiska folket.
Qvinnor, prakt och guld, dessa i deras ögon mest lockande
frestelser, sågo de honom förakta. Ingen rättrogen museiman
kunde i högre grad afsky vinet och mer samvetsgrannt
iakttaga sina morgon- och aftonböner; och vid trumpetstötarne om
söndagsmorgonen infunno sig turkarne hoptals för att beskåda
den svenska gudstjensten och den nordiska hjeltens andakt.
Han tycktes dem höjd öfver alla menskliga brister och
svagheter; ja nära nog vara ett öfvernaturligt väsende, hvilket djur
och naturkrafter hyllade och kulor och svärd icke vågade
vidröra. Folket hänfördes af en beundran, som gränsade till
dyrkan. Det visade alla slags vördnadsbetygelser, och en dag
kom en turk och klappade Carl på axeln, sägande: "Hvarföre
har icke Allah gifvit oss en sådan herre? Med dig i spetsen
skulle vi museimän eröfra bela verlden." Det är ganska
troligt, att denna deras sinnesstämning i sin mån bidrog till Carls
märkvärdiga beslut att tills vidare stanna qvar i Turkiet.
Det har bland historieskribenter varit många gissningar
rörande Carls långvariga vistelse i Turkiet. Densamma torde
emellertid endast låta förklara sig på e.tt sätt eller genom Carls
förhoppning att af Turkiet erhålla en betydligare krigsstyrka,
i spetsen för hvilken han skulle kunna draga in i Polen,
derstädes förena sig med den svenska krigsstyrkan under Krassau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
