Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4-84
Paris.
ord, denna eklärering gjorde heder åt svenska namnet och var
samtalsämne i hela Paris för dess smakfullhet och vackra
anordning.
År 1772 utnämndes Creutz till ambassadör vid franska
hofvet. Den 3 April 1783 slöt han med amerikanska ministern
i Paris, den namnkunnige Benjamin Franklin, en vänskaps- ocli
handelstraktat emellan Sverige och Förenta Staterna.
Creutz skildras på det fördelaktigaste af sina samtida.
Den 21 Maj 1764 skrifver Voltaire till Marmontel: "Jag har ej
fått behålla grefve Creutz mer än en enda dag, och jag skulle
ha velat tillbringa hela min lefnad med honom. Vi skicka
sällan sådana ministrar till främmande länder.11 Till madame
Geoffrin skrifver Voltaire, bland annat: "Om någon kejsar
Julianus funnes till i verlden, vore det till honom som grefve
Creutz borde skickas såsom ambassadör, men ingalunda till
folk, som göra autodaféer och kyssa klädfållen på munkar."
Om hans tankspriddhet berättas flera anekdoter. En afton
t. ex. dröjde en omtyckt aktris i Paris nog länge i klädlogen,
hvarföre C. gick för att se anledningen till dröjsmålet, och fann
henne nära färdig, men i distraktion slog han vid bortgåendet
dörren i lås, och aktrisen förblef instängd tills låset blifvit
uppdyrkadt. Nyckeln fans af Creutz’ kammartjenare om
aftonen i husbondens rockficka.
Då den tygellöse skalden Bengt Lidner ankom till Paris
— sannolikt 1781 — erhöll ban rum i Creutz’ hotell samt fri
tillgång till hans bibliotek och till hans bildade umgänge.
Lidners vistande derstädes blef dock kortare än tillämnadt var.
Han fortfor ej allenast i sitt oordentliga lefnadssätt, utan
förskingrade äfven sin gynnares böcker, dem han bortskänkte
eller sålde, inflätade dennes verser i sina egna dikter, ja,
tillgrep till och med hans kläder. En dag, sent på morgonen,
hade Creutz på sängen emottagit Lidner, men saknade, då lian
kort efter dennes bortgång ville uppstiga, sina byxor. Han
ringde efter kammartjenaren, berättade händelsen och uttryckte
i starka ord sin stora ledsnad deröfver. Kammartjenaren
svarade, att han ej undrade på att hans exc. vore bedröfvad öfver
att en man med så stora Guds gåfvor, som hr Lidner, skulle
tillåta sig en så ovärdig gerning emot en välgörare. — "Ja,
min vän", svarade grefven, "detta är visst sant, men det är
ändock just inte det, som nu mest gör mig bekymrad. Du vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
