Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bom. 543
gen var förhållandet icke bättre med öfriga blodsugare af
deras art och slägte; — "orätt fånget, orätt gånget".
Såsom karakteristiskt kunna vi här tillägga ett yttrande
af S:ta Brigitta, som visar att i hennes oskrymtade
gudsfruktan åtminstone icke ingick något slags slafvisk tillbedjan för
påfven eller tro på hans helighet. "Gucf, sade hon, "har
gifvit oss tio bud, men påfven och lians oandliga presterskaj) hafva
dragit dem tillsammans, och af de tio gjort ett enda, som lyder
så: Da pecuniam, det är: Bär hit penningar
Bannlysning var i katolska tiden detsamma som både
andlig och borgerlig död. Den bannlyste blef nämligen utestängd
från alla kyrkliga rättigheter, all gemenskap med församlingen
och allt hopp om evig salighet. Den som af biskoparne och
påfven förklarades i bann var då icke mera konung, herre,
medborgare, äkta man, fader eller menniska. Han fick icke
klaga sin nöd och söka rätt, icke vittna, icke bekläda något
embete, icke betjenas, icke åtlydas af sina underhafvande. Han
fick, såsom varande okristen, icke bevista sådana samqväm,
som t. ex. bröllop, barndop och begrafningar, och var slutligen
utesluten från nattvarden, från vigsel, fadderskap och kristlig
begrafning.
Bannlysning användes i början endast såsom straff emot
kättare eller affällingar ifrån den katolska läran, men
sedermera började äfven detta vapen missbrukas, för att tjena
prelaternas egennyttiga afsigter eller vändas emot den verldsliga
maktens handhafvare, i händelse de tycktes göra större intrång
på det andligas område, än nyttigt var.
Sverige kunde lika litet som andra länder undgå att träffas
af dessa den påfliga stolens vredestrålar. Men icke nog med
att påfvarne bannlyste; äfven biskoparne tillämpade
skoningslöst detta kyrkans straff, hvarpå några exempel här nedan
anföras. Såsom det första exemplet härpå omtalas bannlysningen
öfver konung Magnus Smek, för det han icke återbetalt det
lån af 25,196 mark, som han erhållit af påfliga
räntekammaren. Denna bannlysning var dock ej bland de strängare, ty
biskop Henrik i Schlesvig fick tillåtelse att upphäfva den, i
fall summan eller blott någon del deraf erlades inom viss tid.
Bland påfliga påbud från denna tid fans äfven ett, som
lydde, att "den, som, drifven af djefvulen, vågade att slå, till-
«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
