Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
608
Sandomir.
drifva mig från Erfurt och Magdeburg; och den, som det
försöker, honom bränner jag på fingrarne.11 — "Hvad!" ropade
kurfursten, "vill ni bränna mig på fingrarne? Ni svenskar
skolen endast laga er bort ifrån Tyskland, eljest skall min fot
hjelpa er på vägen." — "Annorlunda", svarade Banér, "föllo
orden, då vi först kommo till Tyskland. En sådan tacksägelse
och ett sådant afsked hafva ej Gustaf Adolf och svenskarne af
Sachsen förtjenat." Kurfursten saktade sig. Man stannade vid
det muntliga beslutet, utan att något skriftligt uppfattande deraf
kom i fråga, och skildes slutligen efter utseendet såsom
vänner; Banér måste utrymma största delen af Thüringen och
be-tydligen inskränka sina vinterqvarter.
Sandomir. Under polska fälttåget år 1656 var det Carl X
Gustafs afsigt att vid Sandomir slå en brygga öfver Weichseln,
sedan framtåga till Krakau och förena sig med dervarande
besättning. På vestra sidan floden, i sjelfva staden och fälten
deromkring, stodo Lubomirski och Czarnecki med 16,000
polac-kar, bönderna oberäknadt, färdiga att hindra öfvergången. Åt
norr stodo 8,000 lithauer under Paul Sapieha, som hade
uppkastat förskansningar. Bakom sig hade konungen Karpatherna
och fiendeland. Carl X började slå en brygga mellan sig och
slottet i Sandomir, men fienden sökte hindra detta företag och
eröfra slottet. Konungen stod på östra sidan af Weichseln och
såg de sinas nöd, men förmådde ej komma dem till hjelp.
Slutligen kunde slottet ej längre försvaras och konungen sjelf
befallte dess utrymmande. Det lyckades för svenskarnes
utomordentliga tapperhet att på några små båtar föra hela
besättningen och större delen af krigsförråderna öfver Weichseln till
Carl Gustafs läger, och detta midt framför fiendernas ögon och
kanoner. Två hundra centner krut och 4,000 granater kunde
likväl icke medhinnas. Den tappre borghöfdingen, Cronlood
var hans namn, lät nedbära allt detta i ett af slottshvalfven,
fästade en brinnande lunta dervid och tillåste dörren; allt i
ögonblicket förr än de sista svenskarne lemnade slottet.
Polackarne stormade under jublande glädje in i den öfvergifna
byggnaden och man såg dem öfverallt uti fönsterna svänga
fanor och stöta i trumpeter; — då i ett ögonblick minan tändes
och hela slottet med en förfärande knall sprang i luften. Nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
