Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thorn.
Efter träffningen vid Pultusk år 1.703 voro konung Augusts
trupper så försvagade, att de ej kunde på öppna fältet möta
svenskarne. De inneslöto sig derföre i Thorn, en bland de få
någorlunda dugliga fästningar, som i Polen förefunnos. Carl
skyndade efter för att tillintetgöra äfven denna sista lemning
af sachsiska hären, detta sista skydd för konung Augusts
krona. Redan i medlet af Maj stod han framför staden. Men
besättningen utgjorde 4- till 6,000 man; svenskarne ej mer än
10,000, och dessa försedda med blott smärre fältkanoner. En
riktig belägring kunde således ännu icke komma i fråga.
Staden blef endast kringränd, hvarunder dock sachsarne afbrände
förstäderna och upphjelpte fästningsverken. På konung Carl
XII:s befallning skickades från Sverige 4,000 man nyss
ut-skrifna soldater, jemte groft artilleri, som i Juli och Augusti
månader landsattes i Danzig och fördes af Stenbock till lägret.
Efter deras framkomst började den egentliga belägringen med
löpgrafvar och bombardering, så att delar af staden snart
råkade i brand, och borgarne ville tvinga befälhafvaren till
dagtingan.
Det var vid denna tid, som Carls redan förut
utomordentliga mod började än mer öfvergå till det slags öfvermod, som
utan minsta behof eller gagn och endast för ro skull trotsar
farorna. lian lät icke uppkasta minsta förskansning mot de
anfall, hvarmed polackar och sachsare hotade, ehuru hans
läger var öppet och vidsträckt, och hans styrka ringa i
förhållande till fiendernas. Då man föreställde konungen vådorna
häraf, svarade han: "att förskansningar kring en här
visserligen kallades försigtighet, men i sjelfva verket vore ingenting
annat än feghet11. — Esomoftast såg man honom sjelf vid
löp-grafvarne midt i den fiendtliga elden. En gång kom en
kanonkula och ryckte honom ur handen en risknippa, som han ville
använda vid förskansningen. En annan gång stod han vid en
med jord fylld skanskorg, då en kula kastade både honom ocli
korgen öfverända, så att han blef alldeles nedmyllad. Hvarje
dag red han rundt omkring fästningen, och det med flit inom
kanonhåll. Fienderna förstodo snart, hvem det var, och
rigtade sina stycken efter den lilla kungliga truppen, men nästan
alltid förgäfves. Kulorna flögo kring ryttarnes hufvud och
hästarnes ben, men blott sällan blef någon skadad. Folket såg
(let med förvåning och befästades mer och mer i den tro, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
