Print (PDF) - On this page / på denna sida - 2. Den unge konung Ludvig XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den unge konungen beträdde alltså under trumpetstötar och leverop tröskeln till detta slott, i vilket Henrik III, sjuttiotvå år förut, kallat till sin hjälp mord och förräderi för att på sitt huvud och inom sin ätt kunna bibehålla en krona, som redan började glida ned från hans hjässa för att tillfalla ett annat hus. Allas blickar sökte, sedan de beundrat den unge, vackre intagande, ädle konungen, även den andre konungen av Frankrike, honom, som var vida mer konung än den förre och så gammal, så blek, så lutande mot graven, honom, som kallades kardinal Mazarin. Ludvig var utrustad med alla de naturgåvor, som bilda en fullkomlig ädling. Han hade ett milt och blixtrande öga, men även de skickligaste fysionomister skulle, så vida det för en undersåte varit möjligt att uthärda konungens blick, dock aldrig kunna finna bottnen i detta djup av mildhet. Till växten var konungen liten, knappt fem fot och två tum, men hans ungdom överskylde ännu denna brist, som för övrigt ersattes av den utmärkta ädelheten i alla hans rörelser och av en viss skicklighet i kroppsövningar. Visserligen var han redan konung, och att vara det ville säga mycket på denna tid av hävdvunnen vördnad och hängivenhet, men som man hittills ganska litet och alltid ganska sparsamt visat honom för folket, och de, för vilka man visat honom, alltid jämte honom sett hans mor, en högväxt kvinna, och kardinalen, en ståtlig man, funno många honom nog litet konung och sade därför: -- Konungen är mindre stor än kardinalen. Oaktat dessa fysiska iakttagelser, mottogs den unge fursten som en gud av invånarna i Blois och nästan som en konung av sin farbror och sin faster, monsieur och madame. Likväl, då han i mottagningssalen såg länstolar av lika höjd framsatta för honom, för hans mor, kardinalen, hans faster och farbror, vilken anordning skickligt doldes av den halvcirkel, som bildades av församlingen, rodnade Ludvig XIV av vrede och blickade omkring sig för att av de närvarandes ansiktsuttryck utröna, huruvida denna förödmjukelse verkligen varit honom ämnad. Men då ingenting märktes i kardinalnes likgiltiga ansikte, ingenting i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
