- Project Runeberg -  Vicomte de Bragelonne /
10

(1931) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den unge konung Ludvig XIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Lyckligtvis neg Louise så djupt, att hon ej hörde, vad
Madame yttrat, och icke heller såg konungens småleende. I
sanning, om den arma flickan, som hade så god smak, att hon,
ensam bland alla de andra, fått det infallet att kläda sig
vit, om detta duvhjärta, så tillgängligt för all smärta,
träffats av Madames grymma ord och av konungens själviska
och kalla småleende, skulle hon dött på stället.

Ludvig åter, som under detta samtal med spänd
uppmärksamhet lyssnat till ett annat, som fördes mellan hans
farbror och Mazarin och som tycktes röra det då varande
föremålet för hans kärlek, kardinalens systerdotter Marie de
Mancini, närmade sig nu till dem, just lagom för att tydligt
höra kardinalen säga, att han, med anledning av konungens
förestående förmälning, samma dag för alltid bortsänt henne
från Frankrike. Dessa ord träffade Ludvigs hjärta som ett
dolkstyng, och han vände genast om till sin plats.

Från detta ögonblick blev musik, blommor, ljus och skönhet,
korteligen allt förhatligt och osmakligt för Ludvig XIV.
Sedan han väl hundra gånger bitit sig i läppen samt
utsträckt armar och ben som ett väluppfostrat barn, vilket ej
vågar gäspa, men däremot hittar på alla andra sätt att
uttrycka sin ledsnad, riktade han, efter att förgäves med
bedjande ögon ha betraktat sin mor och ministern, en förtvivlad
blick på dörren.

Här fick han se en gestalt, som, stödd mot karmen,
utmärkte sig genom sitt kraftfulla yttre, ett stolt och mörklagt
ansikte med örnnäsa, ett verkligt mönster för krigisk
skönhet. Denne officer bar på huvudet en grå hatt med röda
plymer, ett bevis på, att han var tillstädes i och för tjänsten
och icke för sitt nöjes skull.

Det syntes, att det icke var första gången officerns ögon
träffade dessa, och han kände i grunden deras uttryck och
tanke, ty så snart han fäst sin blick på Ludvig XIV:s
ansikte och i dess drag läst, vad som föregick i hans själ, det
vill säga all den ledsnad, som plågade honom, och det
obestämda beslut att avlägsna sig, som rörde sig på djupet av
hans hjärta, insåg han, att han måste göra kungen en tjänst,
utan att han begärt den, korteligen tjäna honom mot hans
vilja, och lika modig, som om han i en drabbning kommenderat
kavalleriet, utropade han nu med dundrande stämma:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:51:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bragelon/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free