Print (PDF) - On this page / på denna sida - 2. Den unge konung Ludvig XIV - 3. Främlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han uppskruvade lampan, drack ett halvt glas, vin, drog sina läppar till ett uttrycksfullt leende, satte sig ned i den stora länstolen och vidtog anstalter för att sova. 3. FRÄMLINGEN. Denne officer, som lade sig att sova, var löjtnant vid de kungliga musketörerna och kommenderade hela det kompani, som kommit från Paris, och detta kompani bestod av hundratjugo man, men utom de tjugo, om vilka vi redan talat, voro de övriga hundra sysselsatta med vaktgöring hos änkedrottningen och framför allt hos kardinalen. Monsignor Giulio Mazarin ville inbespara reskostnaden för sin livvakt; han begagnade följaktligen konungens, och det i rikt mått, alldenstund han tog femtio för sig ensam, en omständighet, som måste synas ganska opassande för var och en, vilken var obekant med bruket vid detta hov. Vad som likaledes skulle förefallit en främling, om ej opassande, åtminstone ovanligt, var, att den för kardinalen bestämda delen av slottet syntes glänsande upplyst och ytterst livlig. Musketörerna posterade där vid varje dörr och läto ingen slippa in, utom de kurirer, vilka även på resor åtföljde kardinalen för hans brevväxling. Tjugo man gjorde tjänst hos änkedrottningen och trettio vilade ut för att dagen därpå avlösa sina kamrater. I den delen däremot, som beboddes av konungen, härskade mörker, tystnad och ensamhet. Så snart dörrarna en gång voro stängda, fanns intet sken mer av konungavärdighet. Då han såg ut genom fönstret fick han se kardinalen gå över gården ledsagad av monsieur själv; därefter kom änkedrottningen, åt vilken Madame förtroligt gav armen, och båda viskade till varandra som två gamla förtrogna väninnor. Efter dessa båda par följde alla de andra, förnäma damer, pager och officerare; facklorna upplyste hela gården liksom en eldsvåda med dess rörliga sken. Därefter försvann bullret av stegen och rösterna i de övre våningarna. Ingen tänkte numera på konungen, som låg i sitt fönster och iakttog all denna prakt, ingen utom möjligen en främling, som samma dag kommit till medicierhotellet och där för betalning måst förpanta en diamantring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
