Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Främlingen - 4. Konungen och kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Är det så, glöm då icke heller mig i edra böner. Nu går jag
ensam och ber eder varken följa eller låta följa mig längre.
Officern bugade sig och skickade sina musketörer tillbaka.
Själv stannade han kvar under portvalvet för att se Karl II
avlägsna sig och försvinna i mörkret på den krokiga gatan.
Sedan gick han åter uppför trappan och sade vid varje
trappsteg:
– Ah, sådan gemen tjänst jag har! Sådan ömklig härskare!
Ett sådant liv är icke längre drägligt, och det är tid,
att jag fattar ett beslut! Intet ädelmod, ingen kraft mer!
fortfor han. Ja, läraren har lyckats, lärjungen blir för
alltid en kraftlös stackare. För tusan, det här uthärdar jag
icke! Det är avgjort, i morgon lägger jag av uniformen!
Men nu vill jag sova, fortfor han, jag vill sova och det strax;
mitt sinne är tröttat av aftonens tilldragelser, och i morgon
skall jag se saken klarare än i dag.
Efter denna till sig själv ställda uppmaning insvepte han
sig i sin kappa och sade, låt oss sova nu, låt oss sova nu,
i morgon gryr en ny dag.
Efter fem minuter sov han djupt med halvöppen mun,
från vilken hördes ett starkt snarkande.
4. KONUNGEN OCH KÄRLEKEN.
Knappt hade solen hunnit med sina första strålar
förgylla trädens kronor, då den unge konungen, som redan
legat vaken två timmar, själv öppnade fönstret och såg
ut över borggården. Uret på slottstornet visade fyra.
Konungen väckte icke sin kammartjänare, utan klädde sig själv;
då denne förskräckt skyndade in i den tron, att han försovit
sig, skickades han genast bort och tillsades, att hålla sig tyst.
Konungen skyndade sig därefter ned för en smal baktrappa
och begav sig ut genom en sidogång. I närheten av
trädgårdsmuren fann han en ryttare, som stod och höll en häst.
Ryttaren var klädd i en vid kappa och hade dragit hatten
ned över ögonen för att icke bliva igenkänd. Ludvig XIV
gick fram och tog hästen vid tömmarna. Officeren höll
fram stigbygeln och utbad sig med låg stämma hans
majestäts vidare befallningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
