Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Konungen och kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Kardinalen skulle ha givit efter, om ni hade vänt eder
till honom och varit enträgen. Tänk eder bara att kardinalen
skulle få kalla konungen av Frankrike sin nevö, inser ni det,
Sire. Han skulle ha gjort allt härför, till och med inblandat
sig i krig, och övertygad om att få härska ensam, helst som
han lett konungens av Frankrike uppfostran och givit denne
sin nièce till maka, skulle han besegrat sin egen vilja och
undanröjt alla hinder. O, Sire, jag svarar eder nu endast,
att jag är en kvinna, och att jag förstår kärleken och
kärlekens vägar.
Dessa ord gjorde ett egendomligt intryck på konungen. I
stället för att sätta honom i eld och lågor gjorde det honom
kall och reserverad. Han saktade sina steg och sade:
– Vad skall jag göra, min fröken? Allt är försökt och
misslyckat.
– Eder vilja undantagen, icke sant, min käre Sire.
– Jag har tyvärr icke någon vilja, min fröken.
– O, utbrast fröken de Mancini, sårad av detta ord.
– Kungen har ingen annan vilja än den, som dikteras av
politiken, än den, som dikteras av statshänsyn.
– O, det är för att ni icke vet, vad kärlek är, skrek Marie.
Om ni älskade mig Sire, skulle Ni också ha en vilja.
– Anklaga mig, sade konungen med låg röst, men säg
aldrig, att jag inte älskar eder.
– Sire, fortfor Marie, jag kan inte tro det, att jag aldrig
skall få se eder mera. Jag vågar icke ens tro, att jag skall
sluta mitt sorgsna liv fjärran från eder och från Paris. Nej,
jag kan i sanning icke tänka på allt detta, min käre Sire,
utan att mitt stackars hjärta är nära att brista av förtvivlan.
Vid dessa ord, brast Marie de Mancini i gråt. Konungen
var också djupt rörd och förde näsduken till sina läppar för
att kvälja en frambrytande snyftning.
– Se Sire, sade hon, vagnarna hava stannat, min syster
väntar på mig, det är hög tid, vad ni bestämmer blir avgörande
för hela livet. O, Sire, vill ni då, att jag skall mista
eder. Det är alltså eder vilja, Ludvig, att den till vilken ni har
sagt: "Jag älskar eder", skall tillhöra en annan än sin konung,
sin herre, sin älskade. O, fatta mod, Ludvig, ett ord, blott ett
ord. Säg, jag vill, och jag vill för hela mitt liv vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
