Print (PDF) - On this page / på denna sida - 4. Konungen och kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-- Kardinalen skulle ha givit efter, om ni hade vänt eder till honom och varit enträgen. Tänk eder bara att kardinalen skulle få kalla konungen av Frankrike sin nevö, inser ni det, Sire. Han skulle ha gjort allt härför, till och med inblandat sig i krig, och övertygad om att få härska ensam, helst som han lett konungens av Frankrike uppfostran och givit denne sin nièce till maka, skulle han besegrat sin egen vilja och undanröjt alla hinder. O, Sire, jag svarar eder nu endast, att jag är en kvinna, och att jag förstår kärleken och kärlekens vägar. Dessa ord gjorde ett egendomligt intryck på konungen. I stället för att sätta honom i eld och lågor gjorde det honom kall och reserverad. Han saktade sina steg och sade: -- Vad skall jag göra, min fröken? Allt är försökt och misslyckat. -- Eder vilja undantagen, icke sant, min käre Sire. -- Jag har tyvärr icke någon vilja, min fröken. -- O, utbrast fröken de Mancini, sårad av detta ord. -- Kungen har ingen annan vilja än den, som dikteras av politiken, än den, som dikteras av statshänsyn. -- O, det är för att ni icke vet, vad kärlek är, skrek Marie. Om ni älskade mig Sire, skulle Ni också ha en vilja. -- Anklaga mig, sade konungen med låg röst, men säg aldrig, att jag inte älskar eder. -- Sire, fortfor Marie, jag kan inte tro det, att jag aldrig skall få se eder mera. Jag vågar icke ens tro, att jag skall sluta mitt sorgsna liv fjärran från eder och från Paris. Nej, jag kan i sanning icke tänka på allt detta, min käre Sire, utan att mitt stackars hjärta är nära att brista av förtvivlan. Vid dessa ord, brast Marie de Mancini i gråt. Konungen var också djupt rörd och förde näsduken till sina läppar för att kvälja en frambrytande snyftning. -- Se Sire, sade hon, vagnarna hava stannat, min syster väntar på mig, det är hög tid, vad ni bestämmer blir avgörande för hela livet. O, Sire, vill ni då, att jag skall mista eder. Det är alltså eder vilja, Ludvig, att den till vilken ni har sagt: "Jag älskar eder", skall tillhöra en annan än sin konung, sin herre, sin älskade. O, fatta mod, Ludvig, ett ord, blott ett ord. Säg, jag vill, och jag vill för hela mitt liv vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
