- Project Runeberg -  Vicomte de Bragelonne /
31

(1931) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Konungen och löjtnanten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Därpå lät han kalla till sig sin kammarherre och sade till
honom:

– Jag vill icke se någon förrän klockan två; förstått!

– Sire, svarade kammarherren, här är redan någon som
anhåller om inträde.

– Vem då?

– En musketörlöjtnant.

– Ah! återtog konungen. Låt honom komma in då.

Officern inträdde.

Konungen gav en vink, varefter kammarherren och kammartjänaren
gingo ut.

Ludvig följde dem med blicken, tills de stängt dörren, och
sade, när förhänget åter nedfallit.

– Vad har ni att säga mig? Låt höra, min herre.

– Sire, det är fråga om en sak, utan minsta vikt för eder,
men som livligt intresserar mig. Förlåt, att jag bringar den
på tal. Utan en tvingande nödvändighet hade jag aldrig gjort
det, sire.

– Jag förstår eder icke, min herre.

– Med ett ord, sire, återtog officern, jag kommer för att
bedja eders majestät om mitt avsked.

Konungen gjorde en åtbörd av förvåning, men officern var
lika orörlig som en bildstod.

– Edert avsked, min herre? På huru lång tid då?

– För alltid, sire.

– Huru! Skulle ni verkligen vilja lämna min tjänst, min
herre? frågade Ludvig med en åtbörd, som röjde mer än
förvåning.

– Ja, till min ledsnad, sire.

– Omöjligt!

– Jo, sire, jag börjar bli gammal; jag har nu trettiofyra
eller trettiofem år burit uniform; mina stackars axlar äro
uttröttade; jag känner, att jag måste lämna plats åt yngre.
Jag tillhör icke det nya tidevarvet; jag står ännu med ena
foten i det gamla; därav följer, att då allt synes främmande
för mina blickar, förundrar och förbryllar mig också allt.
Kort, jag har den äran hos eders majestät anhålla om mitt
avsked.

– Min herre, svarade konungen, i det han såg på officeren,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:51:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bragelon/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free