Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Konungen och löjtnanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egenskaper, är en ovärderlig skatt. Men nu, sire, måste jag
däremot säga, att jag hela mitt liv igenom, utom i dag, efter
min övertygelse uppskattats långt under mitt sanna värde.
Jag upprepar således, att eders majestät allt för mycket
överdriver sitt beröm.
Konungen rynkade ögonbrynen, ty han såg ett bittert hån
ligga förborgat under officerns ord.
– Hör på, min herre, låt oss helt öppet avhandla den här
frågan, sade konungen. Säg mig då, misshagar eder verkligen
min tjänst? Se så, svara frimodigt, utan alla omvägar.
Det är min vilja.
– Ah, sire! sade han, nu känner jag mig något otvungnare.
På en så öppenhjärtigt framställd fråga skall jag ge ett lika
öppenhjärtigt svar. Att tala sanning är en härlig sak, lika
mycket för tillfredsställelsen, man känner över att få lätta
sitt hjärta, som för det sällsynta däri. Jag skall alltså säga
min konung sanningen, men bönfaller, att han måtte ursäkta
frimodigheten hos en gammal soldat.
Ludvig såg på officern med en livlig oro, som förrådde sig
genom hans häftiga åtbörder.
– Tala då, sade han, ty jag är verkligen otålig att få höra
de sanningar, ni har att säga mig.
Officern antog plötsligen en egen karaktär av höghet och
högtidlighet.
– Sire, sade han, jag träder ur konungens tjänst, emedan
jag är missnöjd.
– Herre, herre! utropade konungen, glödande av vrede.
– Ah, sire! återtog officern, i det han ett ögonblick böjde
sitt knä, aldrig var en tjänare vördnadsfullare, än jag är
inför eders majestät, men ni befallde mig att tala sanning,
sire. Och nu, då jag redan börjat tala den, måste den hel och
hållen fram, även om ni befallde mig att förtiga den.
– Sire, som jag sagt, är det snart trettiofem år, jag tjänat
franska konungahuset; få män ha i denna tjänst förbrukat
så många svärd som jag, och de svärd jag begagnade voro
goda, sire. Jag var yngling, okunnig i allt, utom vad mod
beträffar, då konungen, eder far, anade en man i mig. Jag
var en man, sire, då kardinal de Richelieu, som förstod sig
på sådant, i mig anade en fiende. Sire, historien om denna
fiendskap mellan myran och lejonet skulle ni kunnat läsa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
