Print (PDF) - On this page / på denna sida - 6. Remember
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen lät därefter sadla sin häst och åtföljd av sin gamle tjänare tog han vägen till Paris, utan att knappt finna en människa på gatorna eller i stadens omgivningar. För Karl den II var slaget så mycket grymmare, ty det betydde en ny landsflykt, nya grymma öden. De olyckliga klänga sig alltid fast vid de svagaste förhoppningar, liksom de lyckliga vid de största framgångar. Ett ögonblick hade detta hopp för Karl den II känts som en flyktig glädje. Det var då Ludvig den XIV mottog honom såsom en broder på sitt älskvärda och vänliga sätt. Men kardinal Mazarins avslag hade på en gång fört honom bort från drömmen till verkligheten. Ludvigs löfte blev för honom ett hån, ett hån liksom hans krona, som hans spira, som hans vänner. Allt var nu ett hån för Karl den II, allt utom den kalla, mörka vila, som döden skulle skänka honom. Sådana voro de tankar, som korsade den olycklige furstens hjärna, där han nu satt hopsjunken och övergiven av alla på hästryggen, medan majsolen göt sina varma strålar över den landsförviste mannen. En ryttare, vilken snabbt red framåt vägen, som förde till Blois, vilken stad de lämnat för omkring en halv timme sedan, galloperade förbi de båda resande, men huru brått han än hade, tog han dock av sig hatten, då han red förbi dem. Konungen varseblev knappt den unge mannen -- den ifrågavarande ryttaren var nämligen tjugofyra till tjugofem år -- vilken emellanåt vände sig om och vänligt vinkade åt en gammal gubbe, som stod vid grinden till ett vackert, med skiffer täckt stenhus, som låg till vänster om den väg fursten färdades. Denne man besvarade den unges hälsningar med avskedsvinkar, lika ömma som en faders. Slutligen försvann den unge mannen vid första krökning av den med vackra träd omgivna vägen, och gubben var i begrepp att gå tillbaka in i huset, då de båda resande, som nu kommit mitt för grinden, tilldrogo sig hans uppmärksamhet. Som vi redan nämnt, red konungen med sänkt huvud, slappt hängande armar, i sakta mak, som det föll hästen in att gå, medan Parry, som red bakefter för att bättre röna inflytelsen av de ljumma solstrålarna, avtagit hatten och lät sina blickar irra åt båda sidor om vägen. Hans ögon mötte då gubbens, vilken stödde sig mot grinden och, liksom överraskad av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
