- Project Runeberg -  Vicomte de Bragelonne /
39

(1931) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Remember

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Konungen lät därefter sadla sin häst och åtföljd av sin
gamle tjänare tog han vägen till Paris, utan att knappt finna
en människa på gatorna eller i stadens omgivningar. För
Karl den II var slaget så mycket grymmare, ty det betydde
en ny landsflykt, nya grymma öden. De olyckliga klänga
sig alltid fast vid de svagaste förhoppningar, liksom de
lyckliga vid de största framgångar. Ett ögonblick hade detta
hopp för Karl den II känts som en flyktig glädje. Det var då
Ludvig den XIV mottog honom såsom en broder på sitt
älskvärda och vänliga sätt. Men kardinal Mazarins avslag hade
på en gång fört honom bort från drömmen till verkligheten.
Ludvigs löfte blev för honom ett hån, ett hån liksom hans
krona, som hans spira, som hans vänner. Allt var nu ett hån
för Karl den II, allt utom den kalla, mörka vila, som döden
skulle skänka honom. Sådana voro de tankar, som korsade
den olycklige furstens hjärna, där han nu satt hopsjunken
och övergiven av alla på hästryggen, medan majsolen göt sina
varma strålar över den landsförviste mannen.

En ryttare, vilken snabbt red framåt vägen, som förde till
Blois, vilken stad de lämnat för omkring en halv timme sedan,
galloperade förbi de båda resande, men huru brått han än
hade, tog han dock av sig hatten, då han red förbi dem.
Konungen varseblev knappt den unge mannen – den
ifrågavarande ryttaren var nämligen tjugofyra till tjugofem år –
vilken emellanåt vände sig om och vänligt vinkade åt en
gammal gubbe, som stod vid grinden till ett vackert, med skiffer
täckt stenhus, som låg till vänster om den väg fursten
färdades.

Denne man besvarade den unges hälsningar med avskedsvinkar,
lika ömma som en faders. Slutligen försvann den
unge mannen vid första krökning av den med vackra träd
omgivna vägen, och gubben var i begrepp att gå tillbaka in i
huset, då de båda resande, som nu kommit mitt för grinden,
tilldrogo sig hans uppmärksamhet.

Som vi redan nämnt, red konungen med sänkt huvud, slappt
hängande armar, i sakta mak, som det föll hästen in att gå,
medan Parry, som red bakefter för att bättre röna inflytelsen
av de ljumma solstrålarna, avtagit hatten och lät sina blickar
irra åt båda sidor om vägen. Hans ögon mötte då gubbens,
vilken stödde sig mot grinden och, liksom överraskad av en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:51:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bragelon/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free