Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Remember
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vördnadsfullt; jag känner denne italienare sedan långt
tillbaka.
– Då beslöt jag att driva saken till sin spets för att strax
få erfara lösningen av mitt öde; jag sade till min broder
Ludvig, att jag, för att varken blottställa Frankrike eller
Holland, själv i egen person ville försöka lyckan, såsom jag redan
gjort, om han ville lämna mig två hundra adelsmän eller
låna mig en million.
– Nå väl, sire?
– Jo, min herre, jag erfar i detta ögonblick en sällsam
känsla; det är förtvivlans tillfredsställelse. Det ligger hos
vissa själar, och jag har märkt, att min tillhör dessas antal,
en verklig tillfredsställelse i vissheten om, att allt är förlorat,
och att stunden äntligen kommit att duka under.
– Ah, jag hoppas, sade Atos, att eders majestät ännu icke
kommit till denna ytterlighet!
– För att säga mig detta, greve, för att söka åter uppliva
hoppet i mitt hjärta, måste ni icke rätt förstått, vad jag nyss
sade eder. Jag kom till Blois, greve, för att av min broder
Ludvig begära almosan av en million, med vilken jag hoppades
åter kunna upphjälpa mina angelägenheter, och min bror
Ludvig avslog min anhållan. Ni finner väl då, att allt är
förlorat.
– Vill eders majestät tillåta mig att svara eder i motsatt
mening?
– Huru, greve, tager ni mig för en vanlig människa, till den
grad blind, att jag ej mäktar uppfatta min ställning?
– Sire, jag har alltid förnummit, att det är just i förtvivlade
ögonblick, som lyckans plötsliga växlingar inträffa.
– Tack, greve! Det är ljuvt att återfinna sådana hjärtan
som edert, det vill säga med så mycken förtröstan till Gud och
monarkien, att de aldrig misströsta om konungars öde, huru
förtvivlat detta än må synas. Olyckligtvis, bäste greve, likna
edra ord de läkemedel, man påstår vara ofelbara, men som
dock, då de endast kunna hela botliga sår, ingenting förmå
mot döden. Tack för eder ihärdighet att trösta mig, greve,
tack för edert trofasta minne, men jag vet, vad jag har att
vänta mig. Numera kan ingenting rädda mig. Och hör på,
min vän, jag var så fast övertygad därom, att jag nu med
gamle Parry begav mig på vägen till min landsflyktsort; jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
