Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. D'Artagnan söker Aramis, men finner blott Bazin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enskilda rum, och då han kände Aramis för att vara en
ordentlig man, som vanligtvis hade många saker att dölja i sin
boning, förvånades han ej däröver.
Sedan d’Artagnan icke mera tjänade någon, föresatte han
sig att sova lugnt, men hur uppriktigt han föresatte sig detta,
och huru livligt han önskade verkställa sin föresats, vaknade
han dock mitt i natten av ett starkt buller från vagnar och
ridande lakejer. Ett plötsligt sken upplyste väggarna i hans
rum; han hoppade ur sängen i blotta skjortan och skyndade
fram till fönstret.
– Skulle konungen händelsevis komma tillbaka? tänkte
han, medan han gnuggade sig i ögonen; ty ett sådant följe
kan i sanning blott tillhöra en kunglig person.
– Leve herr överintendenten! ropade eller rättare skrek från
ett fönster på nedre bottnen en röst, den han igenkände vara
Bazins, vilken med ena handen viftade med en näsduk och
höll ett stort ljus i den andra.
D’Artagnan såg då någonting, som liknade en lysande klädd
människofigur, som lutade sig ut genom vagnsdörren på den
förnämsta vagnen; i detsamma hördes från samma vagn
upprepade skrattsalvor, troligtvis föranledda av Bazins
sällsamma beteende, och dessa ljödo ännu, så länge man kunde se
det snabbt framilande tåget.
– Jag borde väl kunnat inse, att det icke var konungen,
tänkte d’Artagnan; man skrattar ej så hjärtligt, där konungen
far fram.
– Hör, Bazin! ropade han åt sin granne, som till tre
fjärdedelar sträckte sig ut genom fönstret för att desto längre
kunna följa vagnen med ögat; hör, vad är det där?
– Det är herr Fouquet, svarade Bazin med beskyddarmin.
– Och det myckna folket?
– Är herr Fouquets hov.
– Hm, återtog d’Artagnan, vad skulle herr Mazarin säga,
om han hörde detta?
Han lade sig åter, helt tankfull, och frågade sig själv, huru
det kom till, att Aramis alltid beskyddades av den mäktigaste
i riket.
– Skulle det vara så, att han har bättre lycka än jag, eller
att jag är enfaldigare än han? Bah!
Detta var det ord, varmed d’Artagnan numera, sedan han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
