Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. D'Artagnan söker Portos, men finner blott Mousqueton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Och han kom fram i rätt tid?
– Det hoppas jag. Monseigneur är, som herrn vet, en
väldig ryttare; han ropade också ständigt: "För tusan! Vad kan
det vara: dagjämningen? Lika gott! Den skälmen måste vara
väl beriden, om han skall hinna fram före mig."
– Och ni tror, att Portos hunnit först fram? frågade d’Artagnan.
– Jag är säker därom.
D’Artagnan följde Mousqueton eller rättare Mousequetons
låda till slottet; där tog han plats vid ett präktigt serverat
bord, och man betjänade honom som en kung. Men han
förmådde ej locka något ur Mousqueton; den trogne tjänaren
grät, så ofta han ville, men det var också alltsammans.
Efter att ha tillbragt natten i en förträfflig säng, grubblade
d’Artagnan mycket på meningen av Aramis’ brev och oroade
sig över dagjamningens sammanhang med Portos’ angelägenheter,
men som han ej förstod något därav, om icke, att det
tilläventyrs angick något av biskopens kärleksäventyr, för,
vilket det erfordrades, att dagen vore lika lång som natten,
lämnade d’Artagnan Pierrefonds, liksom han redan lämnat
Melun och greve de la Féres slott. Det skedde emellertid icke
utan ett visst svårmod, som med rätta kunde tagas för ett
det odrägligaste lynne d’Artagnan någonsin haft. Med sänkt
huvud och stirrande blick lät han sina ben hänga ned vid
hästens sidor och sade under detta obestämda drömmeri,
vilket stundom stegras till den högsta vältalighet:
– Inga vänner mer, ingen framtid, ingenting! Mina krafter
äro brutna som vårt forna vänskapsförbund! Ah, ålderdomen
kommer kall och obeveklig; han inhöljer i sitt sorgflor allt,
vad som skimrade, allt, vad som doftade i min ungdom;
därefter kastar han denna ljuva börda på sina axlar och bär den,
tillika med det övriga, i dödens bottenlösa djup.
– Vart beger jag mig? sade han; vad kan jag göra? ...
Ensam ... alldeles ensam, utan familj, utan vänner ... Bah!
utropade han plötsligt.
Han högg båda sporrarna i sin häst, som av den i
Pierrefonds erhållna goda havren ej funnit anledning till svårmod
och därför nu begagnade tillåtelsen att visa sin munterhet
med en galopp, som höll ut i två hela lieus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
