Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. D'Artagnans planer i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ytterlig iver och betjäna sina kunder med en föraktlig vårdslöshet,
vilket mer än en anmärkte.
Planchet inkasserade penningar, förde sina böcker och
avbröt sig litet emellanåt för att säga några artigheter åt sin
förre husbonde. Planchet begagnade mot sina kunder det
korta språk och den stolta förtrolighet, som vanligtvis
iakttages av den rike köpmannen, vilken betjänar alla, men beror
av ingen. D’Artagnan anmärkte denna omständighet med en
tillfredsställelse, vartill vi längre fram skola närmare
förklara orsaken. Han såg småningom mörkret inbryta, och
Planchet förde honom slutligen upp i ett rum i första våningen,
där ett ganska snyggt dukat bord väntade dem mitt ibland
balar och kistor.
D’Artagnan begagnade detta ögonblicks rådrum för att
betrakta Planchets ansikte, som han icke sett på ett helt år.
Den förståndige Planchet hade fetmat, men hans ansikte var
icke pussigt. Hans livliga ögon spelade ännu obehindrat i
sina djupa ögongropar, och fetman, som vanligtvis jämnar
alla karakteristiska egenheter i människoansiktet, hade ännu
icke antastat varken hans utstående kindknotor, ett tecken till
list och vinningslystnad, eller hans spetsiga haka, ett tecken
till slughet och ihärdighet. Planchet tronade lika majestätiskt
i sin matsal som i sin bod.
– Förr, min herre, sade Planchet med ett välvilligt leende,
var det jag, som drack av edert vin; nu är jag nog lycklig, att
ni dricker av mitt.
– Och jag hoppas, Gud ske lov, ännu länge kunna dricka
det, min vän Planchet, ty nu är jag fri.
– Fri! Har ni tjänstledighet, herre?
– Ja, obegränsad.
– Ni lämnar tjänsten? sade Planchet förvånad.
– Ja, jag vill slå mig i rö.
– Men kungen då? utropade Planchet, som ej kunde
föreställa sig, att konungen skulle kunna umbära en sådan man
som d’Artagnan.
– Kungen får söka på annat håll. Men nu ha vi ätit en
god kväll, du är vid gott lynne, Planchet, du väcker håg hos
mig att förtro dig ett och annat; spetsa därför dina öron.
– Jag hör, herre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
