Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. D'Artagnan befarar, att han icke placerat sina pengar rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
kad, den jag tog för en hederlig man, har i konung Karl II:s
namn lagt ut en nedrig snara för mig. Jag föll dess värre i
denna snara. Ni, anstiftaren, sade han till konungen, och ni,
verkställaren, sade han till cTArtagnan, kommen ihåg, vad jag
säger eder. I haven min kropp i edert våld. I kunnen döda
mig, och jag råder eder därtill, ty I skolen aldrig bliva herrar
varken över min själ eller min vilja. Och begären ej ett ord
av mig, ty från detta ögonblick öppnar ’jag ej min mun mera,
icke en gång för att skrika. Jag har nu talat.
Han yttrade dessa ord med den vilda okuvliga
beslutsamheten hos den mest hårdnackade puritan. D’Artagnan betraktade
fången som en man, vilken känner värdet av varje ord och
beräknar detta värde efter det uttryck, varmed det uttalas.
- Säkert är emellertid, sade han sakta till konungen, att
generalen är en man med fast vilja; under dessa två dagar
har han ej förtärt en bit bröd eller druckit en droppe vin.
Men då det numera är eders majestät, som råder över hans
öde, så tvår jag mina händer, som Pilatus sade.
Blek och undergiven, stod Monk och väntade med stirrande
blick och korslagda armar.
D’Artagnan vände sig åter till honom.
- Ni inser ganska väl, sade han, att vad ni yttrat, så
uppbyggligt det för övrigt kan vara, ej tillfredsställer någon, icke
en gäng eder själv. Hans majestät ville underhandla med
eder; ni avslog ett samtal med honom. Varför skulle ni nu,
då ni står inför konungen, och då ni är här till följd av en
vilja, oberoende av eder egen, varför skulle ni nu vilja tvinga
oss till stränga åtgärder, vilka jag anser onödiga och
orimliga? För fan, tala då, om också blott för att säga nej!
Monk öppnade icke sina läppar; han vände ej bort sina
ögon; han strök sina mustascher med en dyster uppsyn, som
antydde, att saken höll på att skämmas bort.
Under tiden hade Karl II försjunkit i djupa betraktelser.
För första gången hade han framför sig Monk, den man, han
så ivrigt önskat se, och med den egna blick, Gud förlänat
örnen och konungar, hade han redan forskat i djupet av hans
hjärta. Han såg alltså Monk fast besluten att hellre dö än
tala, vilket ej var oväntat av en så betydande man, som i
denna stund måste känna sig så djupt förolämpad. Karl II
fattade därför i samma ögonblick ett av dessa beslut, genom vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
