Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Monk avslöjar sig - 22. Huru Atos och d'Artagnan ånyo träffas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Ett omätligt bifallsrop följde på dessa ord, vilka d’Artagnan
ej kunde höra utan att darra av glädje.
- För tusan! sade han till Monk, det är djärvt, min herre.
- Ni gör mig sällskap, är det icke så? frågade Monk.
- Visst tusan, general! Men var god och säg mig, vad ni
skrev med Atos, det vill säga med greve de la Fére ... ni vet
ju ... den dag vi återkommo?
- Jag har inga hemligheter för eder, svarade Monk; jag
skrev blott dessa ord: Sire, jag väntar eders majestät om sex
veckor i Dover.
- Ah, återtog d’Artagnan, nu säger jag icke, att det är
djärvt; jag säger, att det är väl spelat; det är en präktig kupp!
- Ni förstår eder på sådant, ni, svarade Monk.
Detta var den enda hänsyftning, generalen någonsin gjorde
på sin resa till Holland.
22. HURU ATOS OCH D’ARTAGNAN ÅNYO TRÄFFAS.
Med prakt och ståt höll konungen av England sitt inträde
först i Dover och sedan i London. Han mottogs av sina
bröder, sin moder och sin syster. För England, som så länge
varit överlämnat åt sig själv, d. v. s. åt tyranniet och anarkien,
blev Karl den II:s återkomst - denne konung, om vilken man
ingenting annat visste, än att han var sonen till en man som
blivit halshuggen - en enastående fest. Det jubel, varmed
den unge konungen hälsades, värmde och gladde honom. Det
var i denna hänryckning av glädje som Karl II, där han satt
i sin vagn, lutade sig mot sin unge broder och viskade till
honom:
- I sanning, Jakob, det förefaller mig vara vår egen skuld,
att vi så länge varit borta från ett land, där man älskar oss
så högt.
I denna stojande skara av hovmän och beundrare, vilka inte
tycktes minnas, att de en gång hade fört den nye konungens
fader till schavotten, befann sig en man i musketöruniform.
Med ett leende på sina tunna läppar stod han och såg på huru
folket hyllade sin nye härskare, och huru kvinnorna
blom-sterströdde hans väg.
Hans röst hördes över åskådarnas jubelrop och för att mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
