- Project Runeberg -  Vicomte de Bragelonne /
165

(1931) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. Audiensen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

165

- Sire, sade Atos förvirrad, gyllene skinnets orden åt mig,
då konungen av Frankrike är den ende i mitt land, som
åtnjuter denna utmärkelse!

- Måtte ni i edert fädernesland och över allt vara jämlike
med alla dem, vilka monarkerna hedrat med sin ynnest, sade
Karl, i det han tog kedjan från sin hals, och jag är
övertygad, greve, att min far småler åt mig från djupet av sin grav.

- Det är bra besynnerligt, sade d’Artagnan för sig själv,
medan hans vän på knä mottog den höga orden konungen
förlänade honom, det är sannerligen obegripligt, att jag alltid
sett lyckans regn nedströmma på alla dem, som omgivit mig,
utan att en enda droppe någonsin fallit på mig! Man kunde
på min ära slita av sig håret, om man vore avundsjuk!

Atos uppreste sig åter. Karl omfamnade honom hjärtligt.

- General, sade han till Monk; därefter avbröt han med
ett småleende: förlåt, jag ville säga hertig. Om jag misstar
mig, är det därför, ser ni, att ordet hertig ännu är för kort
för mig. Jag söker alltid hitta på en titel, som kan förlänga
det. Jag ville se eder så nära min tron, att jag kunde säga
till eder som till Ludvig XIV: min bror. Ah, nu vet jag, och ni
blir då nästan det samma som min bror; jag utnämner eder
till vice konung av Irland och Skottland, min käre hertig; på
det sättet försäger jag mig hädanefter icke mer.

Hertigen fattade konungens hand, men utan hänryckning,
utan glädje, som han alltid gjorde. Hans hjärta rördes
emellertid av detta sista ynnestbevis. I det Karl på ett skickligt
sätt sparde sin frikostighet, hade han lämnat hertigen tid att
önska, ehuru han ej kunnat önska så mycket han nu erhöll.

- För tusan, brummade d’Art agnan, nu börjar åter
regnskuren! Ah, man kunde mista förståndet därvid!

Han vände sig om med så nedslagen och komiskt ömklig
min, att konungen ej kunde tillbakahålla ett småleende. Monk
beredde sig att taga avsked av Karl.

- Nå väl, min troman, sade konungen till hertigen,
avlägsnar ni eder.

- Om eders majestät tillåter, ty jag är verkligen ganska
trött; dagens sinnesrörelser ha utmattat mig; jag behöver
vila.

- Men, sade konungen, ni går väl icke utan herr
d’Artagnan, hoppas jagt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:51:55 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bragelon/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free