Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Rikedomens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
- Till något mycket enkelt och som ej skall trötta honom;
jag skall bedja honom bevaka mina pistoler, som ligga där
på bordet vid sidan av dessa kistor.
-. Gott, gott, svarade Atos helt likgiltigt.
- Och han skall icke avlägsna sig, eller vad tror du?
- Lika litet som pistolerna.
- Då går jag till hans majestät. Farväl! Vi träffas.
D’Artagnan gick verkligen till palatset Saint-James, där
Karl II, som för tillfället besörjde sin brevväxling, lät honom
vänta en god timme i förmaket.
Medan d’Artagn an gick av och an i galleriet, från dörrarna
till fönstren och från fönstren till dörrarna, trodde han sig
se en kappa, lik den Atos begagnade, gå ut genom förmaket,
men i samma ögonblick han ämnade förvissa sig därom,
kallade honom vakthavanden till hans majestät.
Karl II gnuggade sina händer, medan han mottog vår väns
tacksägelser.
- Chevalier, sade han, ni har ingenting att tacka mig för;
jag har icke återgäldat eder fjärdedelen av vad historien med
kistan, i vilken ni lagt den tappre generalen, jag ville säga
den förträfflige hertigen av Albemarle, är värd.
Konungen utbrast i skratt.
D’Artagnan ansåg sig ej böra avbryta hans majestät och
bugade sig blygsamt.
- Det var sant, fortfor Karl, har vår käre Monk verkligen
förlåtit eder?
- Förlåtit? Jag hoppas det, sire.
- Ah, men det var också ett grymt spratt, ni spelade honom!
Odds fish, att, som man packar in sill i tunnor, inpacka
huvudmannen för revolutionspartiet! I edert ställe skulle jag ej
lita därpå, Chevalier.
- Men, sire . . .
- Jag vet väl, att Monk kallar eder sin vän. Men han har
för skarpt öga att icke även ha gott minne och för tjocka
ögonbryn att icke vara stolt av sig; ni vet ju, grande supercilium.
- Jag måste nödvändigt lära mig latin, tänkte d’Artagnan.
- Hör på, utropade konungen förtjust, jag bör åvägabringa
en försoning; jag skall nog veta att gå tillväga så ...
D’Artagnan bet sig i mustascherna.
- Tillåter eders majestät, att jag säger sanningen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
