Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 32. Leve Colbert - 33. Diamantringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
- Gott l För tusan, du är en rask pojke! Du har din fars
huvud och Portos’ arm. Ah, om Portos varit här, skulle du
fått se på vackert!
Därpå mumlade han, liksom han drog sig till minnes:
- Men var fan kan han vara, den hederlige Portos?
- Kom, Chevalier, kom! återtog Raoul enträget.
- Blott en enda minut till, min vän, så att jag hinner taga
mina trettiosju och en halv pistoler; sedan skola vi strax bege
oss i väg. Huset ger en god avkastning, tillade d’Artagnan, i
det han åter gick in på Flmage de Notredame, men om det
ock gåve mindre vinst, skulle jag hellre önska, att det var
beläget i ett annat kvarter.
33. DIAMANTRINGEN.
Medan detta bullersamma och blodiga uppträde tilldrog
sig på Place de Greve, stucko flera män, som förskansat
sig bakom trädgårdsporten, sina värjor i slidan, hjälpte en av
kamraterna upp på en häst, som väntade i trädgården, och
flydde, likt en svärm uppskrämda fåglar, i alla möjliga
riktningar; några klättrade över murarna, andra åter rusade, med
hela ivern av en panisk fruktan, ut genom portarna. Den, som
stigit till häst, sporrade djuret så att detta så när sprungit
över muren. Ryttaren red över torget Baudoyer, ilade som
blixten förbi folkhoparna på gatorna, i det han krossade och
kullslog allt i sin väg, och anlände tio minuter därefter till
porten av överintendentens hotell, i det han själv flämtade
ännu värre än hans häst.
Vid ljudet av hovslagen mot gatstenarna visade sig abbé
Fouquet, överintendentens broder, i ett fönster åt gården, och
redan innan ryttaren stigit av, frågade han, sträckande sig till
hälften ut genom fönstret:
- Nå väl, Danicamp?
- Jo, det är förbi, svarade ryttaren.
- Förbi? skrek abbéen; de räddades då?
- Nej, herre, svarade ryttaren, de hängdes.
- Hängdes! upprepade abbéen bleknande.
Plötsligen öppnades en sidodörr, och Fouquet inträdde i
rummet, blek, förvirrad, med läpparna halvt öppna till ett
utrop av smärta och vrede.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
