Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 37. Biskopen i Vannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
dunklade Portos’ stora ögon, dem han med ett uttryck av
ömhet emellanåt riktade på sin vän.
När de landstego, underrättade sig Portos, om hans hästar
voro i ordning, och han varseblev dem strax vid vägen, som,
utan att gå igenom Sarzeau, för omkring den lilla staden till
Vannes.
Då de båda vännerna kommo in i Vannes överraskades de
av att finna gatorna beströdda med löv och blommor, och
då de hunnit litet längre mötte de en procession. Under en
tronhimmel syntes ett blekt och ädelt ansikte med mörka
ögon, mörkt silverstrimmat hår, fin sluten mun och
utstående kantig haka. Detta huvud, fullt av majestät betäcktes
av en biskopsmössa.
- Aramis, utropade musketören ofrivilligt, när biskopen
passerade förbi.
Biskopen, som tyckte sig ha hört denna röst förut, ryckte
till och vände sig åt sidan. Med ett ögonkast såg han Portos
och d’Artagnan vid sidan av denne.
Då processionen hade passerat begåvo sig de båda
vännerna till det biskopliga palatset och inväntade där Aramis.
Efter en halvtimme kom biskopen. Han inträdde med
högburet huvud, som en man, vilken är van vid att härska, och
gick rakt fram till den under herr d’Artagnans dräkt så väl
förklädde musketören och slöt honom i sin famn med en
ömhet, vilken även den misstrognaste ej kunnat anse
kallsinnig eller låtsad.
D’Artagnan omfamnade honom å sin sida med lika värme.
Portos tryckte Aramis’ fina hand i sina stora händer, och
d’Artagnan märkte, att hans högvördighet, troligtvis av vana,
gav honom sin vänstra hand, emedan Portos förmodligen
redan mångfaldiga gånger illa tilltygat hans med ringar
smyckade fingrar, då han pressat dem i skruvstädet av sin
hand. Varnad av den smärta han därvid lidit, tog sig därför
Aramis i akt och lämnade endast kött att klämma och icke
fingrar att krossa mot ringarnas guldinfattning och
diamanter.
Emellan två omfamningar betraktade Aramis d’Artagnan,
bjöd honom en stol och satte sig själv i skuggan, i det han
lagade så, att ljuset föll den senare i ansiktet.
Denna hos diplomater och fruntimmer brukliga manöver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
