- Project Runeberg -  Vicomte de Bragelonne /
297

(1931) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 38. Portos ångrar sig - 39. D'Artagnan flyger, portos snarkar, Aramis ger råd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

297

D’Artagnan skyndade sig till poststationen och uttog där en
häst, vilken han med goda sporrar och lätt hand övertygade,
att hjortarna icke äro skapelsens snabbaste varelser.

39. D’ARTAGNAN FLYGER, PORTOS SNARKAR, ARAMIS

GER RÅD.

Trettio eller trettiofem timmar efter de händelser vi nyss
berättat, körde en med fyra svettdrypande hästar förspänd
vagn i galopp in på gården.

Vagnen väntades troligen, ty tre eller fyra lakejer störtade
genast fram till vagnsdörren för att öppna den. Då Fouquet
steg upp från skrivbordet och själv skyndade fram till
fönstret, kom en man med möda ut ur vagnen och steg med
mycken svårighet ned för de tre fotstegen, i det han stödde sig
på lakejens axlar.

Knappt hade han uppgivit sitt namn, förrän den, på vars
axel han icke stödde sig, störtade uppför trappan och försvann
i förstugan.

Denne man skyndade att förbereda sin husbonde, men han
behövde ej klappa på dörren.

Fouquet stod redan på tröskeln.

- Monseigneur, biskopen av Vannes, sade lakejen.

- Gott, svarade Fouquet.

Därefter sade han, i det han lutade sig fram över ledstången
vid trappan, vars första steg Aramis redan beträdde:

- Ni, min bäste vän, ni här så snart?

- Ja, det är jag, min herre, men, som ni ser, är jag
sönderbråkad och uttröttad.

- Åh, min stackars vän! återtog Fouquet, i det han räckte
honom sin arm, på vilken Aramis stödde sig, medan lakejerna
vördnadsfullt avlägsnade sig.

- Bah! svarade Aramis, det betyder ingenting, då jag nu
är här; det viktigaste var, att jag kom fram, och nu är jag
framme.

- Tala fort, sade Fouquet, i det han åter stängde
kabinettsdörren efter Aramis och sig.

- Äro vi allena?

- Ja, fullkomligt allena.

- Ingen kan lyssna på oss? Ingen höra oss?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:51:55 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bragelon/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free