Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 54. Vicomte de Bragelonnes återkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
göra ännu värre. Ack, de Guiche, de Guiche! Inom två
timmar har jag väl fått höra tio osanningar och fått tio dueller
på halsen. Rädda mig ur min förtvivlade belägenhet. Det
bästa av allt är väl att känna sitt onda.
- Men jag vet ingenting, har jag sagt dig. Jag var sårad,
febersjuk; jag hade förlorat bruket av mitt förstånd; jag äger
ännu blott en skymt därav. Men, för tusan, vi söka långt
borta, då vi ha vår man helt nära till hands. Har du icke
i d1 Artagnan en vän?
- Ack jo, det är sant, det är sant!
- Gå då och sök upp honom. Han skall ge dig ljus i
saken, han skall ej slå dunster i ögonen på dig.
En lakej inträdde.
- Vad är på färde frågade de Guiche.
- Man väntar herr greven i porslinskabinettet.
- Gott! Tillåter du, bäste Raoul? Sedan jag börjat
kunna gå, är jag så stolt av mig.
- Jag skall tillbjuda dig min arm, de Guiche, om jag icke
gissade, att den ifrågavarande personen är ett fruntimmer.
- Det tror jag också, svarade de Guiche småleende, varefter
han lämnade Raoul.
Den senare stod orörlig, tankfull, förkrossad, liksom en
gruvarbetare, på vilken ett valv nedramlat; han är sårad,
hans blod rinner, hans tankar stå stilla, han söker hämta sig
och rädda livet med tillhjälp av sitt förnuft. Några minuter
äro nog för Raoul att övervinna det förblindande intrycket
av dessa upptäckter. Han hade redan återtagit tråden av
sina idéer, när han plötsligt tyckte sig genom dörren
igenkänna Montalais’ röst i porslinskabinettet.
- Hon! utropade Rauol. Ja, det är verkligen hennes röst.
Ah, se där en, som kunde upplysa mig om sanningen, men
kan jag väl här fråga henne därom? Hon till och med döljer
sig för mig; hon kommer troligtvis å madames vägnar. Jag
skall tala med henne hemma hos henne själv. Hon skall
förklara mig . . . när d’Artagnan lugnat mitt sinne. Madame . . .
en kokett! ... Nå väl, ja, en kokett, men som älskar i sina
lyckliga ögonblick; en kokett, vilken som liv och död har sina
nycker, men som ändå väcker hos de Guiche inbillningen, att
han är den lyckligaste bland män. Han åtminstone dansar
på rosor, V&lan, jag går . , ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
