Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 55. Husundersökningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Hm, det vet jag icke. Vill ni, så skola vi stiga ned
till herr de Saint-Aignan. Där skola vi kanske finna
lösningen av gåtan.
Madame gav exemplet, i det hon först steg ned själv.
Raoul följde efter henne suckande.
Varje trappsteg, som knarrade under Bragelonnes fötter,
förde honom allt längre ned i detta hemlighetsfulla rum,
som ännu inneslöt la Vallières suckar och den ljuvligaste
doft av henne.
Bragelonne tyckte sig, då han i djupa andedrag insöp luften,
märka, att den unga flickan verkligen varit i detta rum.
Efter dessa dofter, osynliga, men dock tillförlitliga bevis,
varseblev han nu de blommor hon mest älskade, de böcker
hon företrädesvis läste. Om också Raoul bibehållit ringaste
tvivel, skulle det strax skingrats, när han upptäckte denna
hemliga överensstämmelse i smak och i förhållandet mellan
sinnesarten och de i hemmet omgivande föremålen. Bragelonne
tyckte sig nästan finna la Vallière själv närvarande,
då han såg dessa möbler, detta val av tyg, ja, själva det
bonade golvets glans.
Stum och förkrossad, behövde han ej veta mera, och från
denna stund följde han sin obarmhärtiga ledsagarinna,
alldeles som delinkventen följer bödeln.
Grym som en kinkig och nervsvag kvinna, förskonade
honom madame ej för någon enda omständighet.
Men man måste erkänna, att oaktat den själsdomning, vari
Raoul fallit, skulle dock ingen enda av dessa omständigheter
ha undfallit honom om han ock varit ensam. Att erfara en
älskad kvinnas sällhet, då denna sällhet tillskyndas henne
av en rival, är en grym plåga för en svartsjuk. Men för
en svartsjuk, sådan som Raoul, för detta hjärta, som för
första gången uppfylldes av galla, var Louises sällhet en
vanärande död, en både kroppslig och andlig död.
Han gissade till allt: att de ömt tryckte varandras
händer, att de båda på en gång ställt sig framför spegeln, ett
slags ed, så ljuv för älskande, som på detta vis se
varandra dubbelt för att desto bättre kunna inprägla tavlan i
sitt minne.
Han gissade till i hemlighet växlade kyssar bakom de
tjocka dörrförhängena, som fallit ned, befriade från sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
