Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 62. En middag på Bastiljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
- Jag säger dig, Atos, att jag har min idé; nu är det blott
fråga om att förskona Aramis från den ledsnad, varom du
talar.
- Huru skulle man då göra?
- Jo, det skall jag säga dig, eller för att tydligare uttrycka
mig, låt mig berätta saken på mitt vis; jag ville icke råda dig
att ljuga; det vore dessutom omöjligt för dig.
- Nå väl då?
- Nå väl, jag skall i stället ljuga för två; med en
gaskog-nares fallenhet och vana blir det ganska lätt.
Atos smålog. Deras vagn stannade på samma plats, där
den redan omnämnda vagnen stannat, det vill säga vid själva
tröskeln av guvernörsbostället.
- Det är således överenskommet? sade d1 Artagnan sakta till
sin vän.
Atos samtyckte med en åtbörd. De stego uppför trappan.
Om man förvånas över, att de med sådan lätthet sluppit in
på Bastiljen, bör man erinra sig, att d’Artagnan vid inträdet,
det vill säga i det kinkigaste ögonblicket, tillkännagivit, det
han förde med sig en statsfångé.
Vid tredje porten däremot, det vill säga, när de en gång
väl sluppit in, sade d’Artagnan blott till skiltvakten:
- Till herr de Baisemeux.
Båda fingo fritt inträda och voro snart inne i guvernörens
matsal, där första ansikte, som mötte d’Atagnans blick, var
Aramis’, vilken satt vid Baisemeaux’ sida och avbidade
serveringen av en läcker måltid, varav lukten spred sig över hela
rummet.
Om d’Artagnan spelade förvånad, var detta icke händelsen
med Aramis; han spratt till vid åsynen av sina båda vänner,
och hans rörelse var synbar.
Emellertid gjorde Atos och d’Artagnan sina
artighetsbety-gelser, och Baisemaux, helt förvånad, ja, förbryllad över dessa
tre mäns sammanträffande på detta ställe, började göra tusen
krumsprång omkring dem.
- Nå, men genom vilken tillfällighet . . .? sade Aramis.
- Den frågan böra vi göra, genmälde d’Artagnan.
- Skulle vi väl allesammans vara här som fångar? utropade
Aramis med låtsad munterhet.
- Åh, åh, sade d’Artagnan, det är visserligen sant, att mu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
