- Project Runeberg -  Vicomte de Bragelonne /
508

(1931) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 64. Åter fri - 65. En vagn som kommer och försvinner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

508

- Nej, om man hos min far förställt sig för mig, skall
man lika väl förställa sig överallt. Låt oss gå till... Min
Gud! Jag är ju alldeles tokig i dag, min gode Grimaud!

- Hur då!

- Jag glömmer herr du Vallon!

- Herr Portos?

- Ja, han väntar ännu på mig. Sade jag inte, att jag
var tokig?

– Väntar han? Var då?

- Vid les Minimes i Vincennes.

- Ack, min Gud! Lyckligtvis är det i trakten av
Bastiljen.

- Kom, låt oss skynda på!

- Jag går för att sadla hästarna, herre.

- Ja, gör det, min vän, skynda,

65. EN VAGN SOM KOMMER OCH FÖRSVINNER.

Den värdige Portos, trogen den gamla ridderlighetens
alla lagar, hade beslutat att till solnedgången vänta på
Saint-Aignan. Och som Saint-Aignan ej infann sig och Raoul
glömt bort sin sekundant, började hans bli långvarig och
tröttsam. Portos hade därför genom en portvaktare låtit
efterskicka några buteljer gott vin och ett stycke kött för
att åtminstone kunna ha det tidsfördrivet att emellanåt
uppdraga en kork och äta en bit mat. Han var just sysselsatt
med att förtära det sista av sin måltid, då Raoul anlände,
åtföljd av Grimaud, vilka båda redo i sträckt galopp.

När Portos såg på vägen dessa två ryttare, som hade så
brått om, betvivlade han ej, att det ju vore hans män; han
steg strax upp ur gräset, där han helt makligt slagit sig ned,
och började med att räta ut sina knän och sina armar, i
det han sade:

- Det är ändå alltid bäst att följa sin gamla vanor!
Junkern kom ändå till slut. Om jag nu varit borta, hade han ej
träffat på någon, och det hade strax givit honom en fördel
över oss.

Därefter satte han med en helt martialisk hållning handen
mot höften och lät sålunda den vackra formen av sin
jättelika växt ä&uu fördelaktigare framstå för ögat. Men i stället

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:51:55 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bragelon/0508.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free